Hela familjen samlad

Nu är Porsche hemma igen! Det tog honom ungefär fem sekunder innan han kom till rätta, och nu beter han sig som om han inte varit borta alls. Vi har kastat råtta (apporterande katter är det fler än vi som har, det vet jag), gosat och klippt några klor.
Just nu går han runt i lägenheten och inspekterar min städning och kollar vart jag gömt hans leksaker.

Medan han sköter inspektionen myser David och jag i soffan och kollar på The Shining. För att vara en läskig film är den riktigt riktigt bra. Förtexterna är så där underbart fula. Texten är turkos och allt skulle kunna göras på ett par minuter i Power Point... Men bortsett från förtexterna tycker jag filmen passar bra en mörk fredagkväll som den här.
Jag gillar Allhelgona-helgen. Men jag tycker inte att den är så sorglig, jag ser den hellre på det där sydamerikanska sättet. El día de los muertes (det var längesen jag läste spanska... Stavning?). En dag att minnas sina nära och kära som gått bort och minnas alla glada stunder man delat.
Hade jag varit hemma hade jag väl följt med familjen på ljuständning i kyrkan och tänt ljus på farmor och farfars grav. Samtidigt har inte graven den betydelsen för mig. Vill jag minnas dem kan jag göra det på andra ställen lika gärna... David och jag har pratat om att gå en sväng till kyrkogården här i Sala efter skymningen och titta på alla ljus. Det är så vackert, känslan som alla hundratals ljuslågor kan ge är så varm och hoppfull. Jag tror inte att livet är över för att jordelivet tar slut. Det är bara början. Ljusen på gravarna ger mig samma känsla som knopparna på träden. När löven fallit av sitter redan nästa års knoppar och bara väntar på att det ska bli varmt. Det är svårt att tycka att hösten är mörk, trist och livlös när man ser alla snällande knoppar. Jag har faktiskt sett en sälg som hade lite väl bråttom och redan hade små luddiga videkissar... Våren ligger i startgroparna! Men först vill jag ha en lagom lång, snöig, vinter.