onsdag 31 mars 2010

Om katten själv får välja...

... så hoppar han omkring i vår säng med rena lakan, omgiven av sina leksaker. Sekunderna innan fotot togs busade han runt md en mjukis-råtta, men sen lugnade han så klart ner sig när kameran kom fram...

Rövar-nostalgi

I förmiddags satt jag och zappade mellan kanalerna och upptäckte att Ronja Rövardotter precis började på Barnkanalen. Underbar nostalgi, jag kommer ihåg att jag ville vara som Ronja när jag var liten. Jag ville också kunna springa runt i skogen hur som helst utan att gå vilse. Jag ville att det skulle finnas underliga varelser i vår skog, även om jag tyckte att grådvärgarna var jätteläskiga, och jag var livrädd för att fastna i djup snö (det hände några gånger också, fy var otäckt det var!).
Just det där att bo i en borg i skogen verkade så spännande. För rövare var ju inte onda. Tjuvar var dumma, hade mask för ansiktet och bröt sig in hos folk. Rövare höll till i skogen och var rufsiga i håret. Robin Hood bodde också i skogen, och han var ju inte ond. Visst tog de saker utan att fråga, men det var ju bara från rika människor som reste genom skogen till häst.

Den romantiserade bild man fick av luffare och skurkar genom Astrid Lindgren och andra barnboksförfattare gjorde lekarna mycket mer spännande. Sjörövare var lite korkade och klantiga (Pippi Långstrump på de sju haven), luffare var fria och lyckliga och hade alla sina ägodelar i ett knyte på en pinne (Rasmus på luffen, God afton herr Luffare) och rövare var inget annat än förvuxna barn (Ronja Rövardotter, Folk och rövare i Kamomilla stad).
Man kunde leka att man var en skurk utan att egentligen vara så där genomrutten..

tisdag 30 mars 2010

Torra sådder

Medan jag varit frånvarande från bloggandet ser jag att bloggen både fyllt ett år och antalet unika besökare passerat 5000. Här händer det grejer... Jag hade egentligen funderat på att ha en liten utlottning i början av mars, men så blev det inte. Jag har inte förberett något, så jag kan lika gärna skjuta upp det hela lite till. Håll utkik!

Jag känner att jag helt har tappat min vanliga blogg-rutin under de här veckorna. Helt plötsligt så har jag ingenting att skriva om. Visst, någon stickning har jag inte att visa upp, men jag har ju ändå bakat och haft mig. Porsche sover hela dagarna. Han ligger på en filt i soffan och snarkar. Tyvärr har han inte ställt om sin klocka till sommartid, så hans kvällbus brukar komma ungefär när vi försöker sova, och det är inte så lätt att somna när man har en katt som hoppar jämfota på ens fötter i jakt på de livsfarliga svarta fingervantarna...
Han var med mig under de där veckora hos mina föräldrar, och där busade han ordentligt med vännen Påsen. De jagade varandra hit och dit, tvärnitade och gjorde kullerbyttor. De brottas aldrig, utan brukar bara jaga varandra eller försöka slå varandra på tassarna. Påsen lyckades göra en tjusig kullerbytta rakt ner i mammas stickkorg så stickorna ramlade ur. Korgen välte, och fegisen Porsche vägrade att gå i närheten av den innan någon hade rest upp den igen... Men vad annat kan man vänta sig av en katt som inte vill äta köttbullar eller stekt kött, men som gärna mumsar i sig torkade aprikoser.

De frön jag hade sått mådde inte alls så bra av att lämnas ensamma.Tomaterna och basilikan torkade redan första helgen, eftersom de var ensamma här då. Chilin och paprikan har jag inte gett upp hoppet om. De är ju lite tröga i starten, och David följde mina instruktioner när det gäller vattning. Men det går ju inte att säga precis hur mycket och när man ska vattna en sådd. Blir det sol och varmt i fönstret så behövs det betydligt mer vattning än om det en mulet. Nu har jag sett att det börjar gro lite i Capiscum-sådderna, så jag håller tummarna för att några plantor tar sig.
Såjord ska inhandlas, sen ska jag sätta nya frön. Jag köpte frön till två sorters rosenskäror för två år sen som jag tänkte ha i min odlingslott på Wij trädgårdar, men jag använde dem aldrig där och det är ju synd att inte använda dem alls.

lördag 27 mars 2010

En vecka blev en månad...

Det här blev ju ett väldigt mycket längre uppehåll än vad jag tänkt mig. Av olika anledningar... Ibland vänder livet åt helt andra håll än vad man trott och hoppats, och jag har helt enkelt behövt tid för mig själv. Jag rymde till mina föräldrar och gömde mig där i tre veckor innan jag åkt hem hit till Sala igen. Jag har inte hållit i ett par stickor på en månad (!), vilket väl säger en del om hur jag mått.
Jag gillar det där uttrycket When life gives you lemons - make lemonade. (Det låter bättre på engelska än svenska) Tyvärr går det åt väldiga mängder socker till alla citroner som kastades över mig, och vad annat kan man göra än att försöka förstå, acceptera och hoppas att alla nära och kära har tålamod. Tack för fina samtal och mail! Tur att jag har sötisar omkring mig när det råder sockerbrist!