Vad jag haft för mig

Ja, inte har det blivit mycket bloggande den senaste tiden. Inte ens en julkalender blev det, och det skäms jag över!
Det har varit julpyssel och annat som tagit upp min tid. En del av det jag pysslat med tänkte jag dela med mig av här och nu. Jag tänkte göra det redan i går kväll, men tekniken var inte på min sida, och allt bara hängde sig så fort jag försökte ladda upp en bild. Och såna här inlägg är ju helt meningslösa utan bilder!


Första advent var jag hos mina föräldrar och gjorde kransar till familj och släktingar. Alla med ädelgran som bas, men olika pyntade. Trevligt sätt att starta julpysslandet på tycker jag!


Min syster ska få vantar med favoritfiguren Totoro (Min granne Totoro är en supersöt film som passar både små barn och vuxna. Inga snabba klipp, inga läskiga monster, men full av underbara figurer och massor av fantasi. Långt ifrån Disney med andra ord...) på i julklapp. Mitt första seriösa försök med den här typen av mönsterstickning. Visst blev det lite fel här och där, men det är det förhoppningsvis bara jag som ser... Mönster finns på Ravelry. Jag är för lat för att länka idag.

Systerdotter Matilda ska också få en stickad julklapp. Även det här mönstret finns på Ravelry. Stickat i ett billigt, men mjukt och lättstickat akrylgarn (Skotte från Falkgarn om jag inte minns fel). Ett snabbt och roligt projekt, man stickar bara i grundfärgen och kattens färg, konturer och ansikte broderas på i efterhand.

För ett par veckor sen åkte David och jag till Prag. Här en bild på Karlsbron. Underbart vacker stad! Jag kan inte mycket om arkitektur, men jag vet när jag tycker att byggnader är vackra, och såna fanns det oändligt många vackra där! Vi vill absolut åka tillbaka dit nån gång!
Julmarknader och granar fanns det gott om. Och en hel del turister. Men jag kan tänka mig att det är betydligt värre om sommaren...

En staty (eller byst är det väl egentligen?) här i Sala såg lite frusen ut... Några timmar senare låg halsduken i papperskorgen intill. Någon humorbefriad stackare tyckte väl att man inte ska göra det lite juligt i kylan (det var runt 20 minusgrader den dagen...)

Kära svärmor fyllde år medan vi var i Prag, så under resan stickade jag en liten present till henne. Grundmönstret finns även det på Ravelry, men jag har modifierat det lite. Den svarta kanten är dubbelvikt, så det är extra varmt och skönt runt öronen. Även den är stickad i akrylgarn, Jubileumsgarn från Svarta Fåret för att vara exakt. Akryl får ta onödigt mycket skit ibland. Visst känns det lyxigare och i många fall trevligare att sticka i naturmaterial, men till lättskötta, värmande och ostickiga plagg är akryl perfekt. Det finns ju jättemånga mjuka mysiga arkylgarner som inte knarrar när man jobbar med dem. Men det gäller att hitta sina favoriter. Vissa akrygarner är helt hopplösa...

Sen har vi då det stora avslöjandet jag skrev om igår. I vår ska David och jag bli föräldrar! En mycket efterlängtad liten bebis som sprattlar och lever om i magen.

Bilden är nu ca fem veckor gammal, men jag lägger upp den i alla fall. Mer aktuella bilder får vi förhoppningsvis vänta på till i påsk ungefär.

Än har jag inte börjat sticka något till den, men nu efter jul ska jag börja med sånt tänkte jag.

Sist, men inte minst vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

En ny award

Tack snälla Monica! Här är man åter igen borta från bloggvärlden i en månad, och vad får man se när man kommer tillbaka? Jag har gått och fått en award!

Till den här awarden hör att jag ska hitta tre ord som beskriver mig. Många ord finns det, men jag ska välja ut tre, kanske med lite julkänsla om jag kan...

1. Pysslig. Den senaste veckan har jag stickat klart julklappar, slagit in julklappar och gjort julgodis i alla former. Tryffel i olika smaker, kolor, knäck och fransk nougat.

2. Läslus. Jag läser mycket just nu. Erlend Loe, Bob Hansson och Joanne Harris är några av de författare som hållit mig sällskap den senaste tiden.

3. Hemlighetsfull. Min bloggfrånvaro beror inte bara på att jag inte kommer på nåt att skriva om. Det händer mycket i livet just nu, och en del kommer att avslöjas inom kort. Kanske redan ikväll.

Sen är det ju som alltid, awards ska skickas vidare. Den här gången är det tre andra bloggar som ska utses. Men eftersom jag varit borta så länge nu har jag absolut ingen aning om vilka som redan fått awarden, så jag tror jag låter bli det.

Ingen snöstorm än

På nyheterna ser jag hur snöstormen orsakat trafikproblem söderut. Här har vi inte märkt nåt alls än. Det blåser lite, men inte värre än vanligt. Och inte en snöflinga har fallit än. Och det verkar inte bli så mycket oväder här eller, vi bor för långt in i landet. Det är värre längs kusten.
Men jag hoppas att det inte blir så illa. Jag ska nämligen till Uppsala och träffa mamma idag. Vi ska gå på stan, fika och bara mysa. Sen följer jag med henne hem.
När det närmar sig advent är det dags att binda dörrkransar. Ett av mina favoritjulpyssel (men att göra arrangemang med julblommor, sätta nejlikor i citrusfrukter, baka pepparkakor och lussekatter och göra julgodis är också jättemysigt). Minst sex stycken blir det i år. Utöver de kransar jag binder varje år har jag fått lite beställningar från pappas syskon, och det är ju jättekul när ens hantverk uppskattas.

Porsche får vara kvar här i Sala med David. Ska jag gå på stan så är det inte så snällt att ta med Porsche. Inte för att han har nåt emot att åka i buren, men att lämna honom instängd i en bil i flera timmar känns inte snällt. Han får träffa kompisen Anders vid nyår istället.
Anders syskon Morgan (den grå, långhåriga kattungen) är kvar hos mina föräldrar. Han och Anders hade så roligt att min bror inte hade hjärta att dela på dem när han skulle åka hem igen... Jag kan tänka mig att de kommer att ha rätt kul med julgranen om en månad (en månad kvar till jul nu! Hjälp, jag har jättemycket julklappsstickningar kvar än!).
Igår hittade jag en sida med två jättesöta katter, där man fick se deras besvär med att få ordning på julgranen. Det gäller att ha en stadig gran om man har katt...

Slasknovember

Igår var vi ute på utflykt igen. En av våra favoritsysselsättningar... Lite trist när inte vädrets makter är med oss, men det är väl bara att klä sig efter väder. För det mesta. För blåsigt eller för regnigt får mig bara att vilja kura inomhus...

Vi åkte runt och letade Geo-cache:ar, jag plockade en påse tallkottar som ligger och torkar i köksfönstret nu. Perfekt när det börjar bli dags för juldekorationerna! En mysig dag trots att temperaturen höll sig runt nollan och det ömsom duggregnade och ömsom snöade... Men det hör till så här års. Jag hoppas att det blir vintrigare efter första advent, men innan dess tänker jag inte gnälla på slask. Även om jag inte tycker att det är så mysigt att vara ute i.

Städningen går vidare. Vi har gjort oss av med ett stort berg av kartonger och annat som fått ligga i datorrummet "så länge". Det visade sig ta fem år innan vi blev av med allt elände där. Men nu är det borta! Känns underbart! Nu väntar lite ommöblering som nästa stora projekt i längeheten. Och självklart ska det dammsugas och torkas golv, men det känns mer överkomligt nu när allt börjar bli lite mer organiserat.

I lördags kunde jag inte hålla mig längre. Inspirerad av PIXI bakade jag saffransskorpor. Lite tjuvstart på advent blir det ju med saffran, men skorpor känns inte lika hemskt som lussekatter. Som jag visserligen älskar... Varma lussekatter... Det är väl bland det godaste som finns?

Vi har fått en massa fina plåtburkar och -askar från Davids mormors hus, och jag tyckte den här var som gjord för skorporna. Dessutom precis lagom stora för att få plats med alla skorpor!

Fullt upp

Usch, det är verkligen glest mellan inläggen nu... Jag tycker inte om det själv, men jag kommer verkligen inte på något skoj att skriva. Men det pågår en del utanför bloggvärlden som jag prioriterar för tillfället. Bland annat sitter jag och planerar nya trädgårdskursen till våren. Inte mindre än fyra stycken ska bli klara, och nu hoppas jag att odlingslusten och trädgårdsintresset vaknar efter julstöket så att kurserna verkligen blir av också. Vad sägs om Medelhavsträdgårdar, Trädgårdsplanering, Balkongodling/odla grönsaker i kruka och Köksväxtodling? Är det nåt som kan locka folk? Jag hoppas det.
Jag sitter också och klurar på det här med julkalender. Förra året skrev jag ju en liten saga på rim om hur Porsche räddade julen. Det vore rätt kul att göra en tradition av det här med julkalendrar, men än har jag inte gjort mer än tänkt på det. Vad tycker ni? Vill ni ha en julkalender här på min blogg?

Julkalender Vill du följa en eventuell julkalender på min blogg? Ja, en ny saga om Porsche Ja, men med ett nytt tema Nej, det finns gott om julkalendrar ändå Se resultat

Svarta katter

Lite nya bilder på föräldrarnas kattunge Anders och Porsche. Nu har de blivit bästa vänner, och jagar varandra, brottas och delar både lådor och leksaker med varandra. Det är nästan svårt att tro att det bara är en dryg vecka sen Porsche inte ens ville vara i samma rum som Anders... Om nätterna har jag haft både Porsche och Anders sovande i fotänden av min säng. Man känner sig liksom lite utvald. Men Porsche brukar sova med mig, och Anders vill ju vara där Porsche är. Tyvärr är Anders ganska morgonpigg, och så där runt klockan fem om mornarna brukar han hoppa på mig för att kolla om jag är vaken och vill leka med honom. Porsche är lite mer seg i starten, så han och jag brukar ligga och låtsas sova medan Anders susar runt i rummet.

Ful vägg, fin katt. När han sitter och visar upp sig så här är man glad att man har kameran beredd! Här ser man de vita stänken i hans päls riktigt bra också, annars försvinner de oftast när jag försökt ta kort på honom.

Stor och liten. Alltid på samma ställe. Vid elementet i köket är det varmt och gott att sova på eftermiddagarna.
Olika stora som sagt... Men det märks inte när de leker. Då ser man knappt vem som är vem, det är bara ett myller av svarta katter som flyger runt på golvet.

Fritagningsförsök på gång. Porsche fann sig betydligt mycket bättre i att bli instängd i buren än vad Anders gjorde i att hans vän var bakom lås och bom. Han kröp runt buren, fram och tillbaka och försökte klura ut hur man skulle få ut Porsche därifrån. Porsche å sin sida, han låg där inne och väntade mest på att vi skulle åka hem till husse.
Nu är det inte speciellt synd om Anders, för ensam katt i huset blir han bara några timmar. Min bror skulle ta med sig sin lilla grå katt och åka hem och hälsa på idag och fira pappa på farsdag. Så både barn och katter avlöser varandra i föräldrahemmet den här veckan.

Projekt röja lägenhet

David och jag har ett stort projekt framför oss. Men vi tar det i etapper så känns det en aning mer överkomligt. Hela lägenheten ska storstädas. Och nu menar jag inte bara plocka undan saker, utan det ska röjas ordentligt. Ingen av oss tycker om att städa, så oftast slutar städningen i att man plockar undan så det ser snyggt ut i några av rummen, och stuvar in allt man inte vet vart man ska göra av i garderober, undangömda hörn och förråd. Men nu ska även dessa rensas ur. En hel del ska slängas, en del sparas, och visst finns det en del som man kan skänka bort. Böcker och filmer som tar mer plats är ger underhållning, kläder jag inte vill eller kan ha längre. Sånt kan göra någon annan glad istället, och när röjningen är klar ska jag ta en promenad ner på stan och lämna in på Röda Korset. Att rensa bort onödiga saker är så skönt! Visst spar jag massor, men oj så mycket onödiga grejer jag samlar på mig! Framtida flyttar går dessutom så mycket enklare om man inte har 5-10 flyttlådor märkta "diverse" som innehåller saker som man egentligen inte skulle sakna.
Ett rum om dagen är målet, jag dammade och plockade i vardagsrummet i går, David plockade och rensade bland papper, kläder och småtjafs på sin sida om sängen och idag ska jag städa andra halvan av sovrummet och dammsuga lägenheten är det tänkt.
Det är lika bra att dammsuga innan Porsche kommer hem, han är inte så förtjust i vår gula snabeldrake. I alla fall inte när den är igång.


Till sällskap har jag Monica Zetterlund. Tyvärr inte i egen hög person, vilket hade varit väldigt oväntat. Å andra sidan hade jag kanske inte ägnat mig åt städning då...
För ett tag sen fick jag hennes memoarer Hågkomster ur ett dåligt minne som talbok av mamma, och nu lyssnar jag och njuter. Vilket liv hon levde. När hon var 24 år hade hon redan haft en karriär i USA, umgåtts med alla möjliga kändisar (bland annat Marlon Brando, som tyckte att Monica var ett alldeles för vanligt namn, så han kallade henne Sven) och övervägt att sluta som sångerska. Tur att hon lärde känna Beppe Wolgers och Tage Danielsson vid den tidpunkten och först då började sjunga jazz på svenska.

Vinterdrömmar

Nog för att jag ibland kan förvåna min omgivning med konstiga idéer och infall, men jag tror att jag nyss lyckades förvåna mig själv mer än på mycket länge.
Att jag trivs i härjedalsfjällen är ingen hemlighet. Jag har tillbringat otaliga timmar på vandringslederna i närheten av Bruksvallarna, Mittådalen och Hamra. Visst är det en hel del nostalgi knutet till många av fjällen, men jag upptäcker nya platser och tjusningar varje gång jag kommer upp dit. Naturens nycker med tvära kast mellan snårig fjällbjörkskog och riktigt kalfjäll där nästan bara kråkbär och krypljung kan växa är fantastiska. För att inte tala om den klara luften... Att få se de platser jag är så välbekant med i sensommarskrud på vintern vore jättekul!
Jag har alltid varit där nån gång mellan sista veckan i juli och början av september, men idag kom jag på mig själv med att faktiskt vara sugen på att åka dit vintertid. David fick en reklamkatalog för Funäsfjällen för nån vecka sen, och den satt jag och bläddrade i lite förstrött. Nu åker jag ju inte skidor alls, varken utför eller längd, så att åka till ett sånt skidparadis känns kanske långsökt. Men jag tycker om vintern, det kan jag inte förneka.
Tyvärr är det ju rent av snuskigt mycket folk där uppe om vårvintern, och att hyra en stuga för en långhelg, eller till och med en vecka, kostar väl mer än en månadshyra på vår lägenhet. Men att leka med tanken är ganska härligt ändå. Samla ihop några likasinnade, hyra en stuga och njuta av vinter när det är som bäst. Rykande varm choklad, vintervita fjällvidder och människor man tycker om och trivs med. Jag är ju dum nog att kunna åka till ett sånt ställe och bara gå långa promenader, laga mat åt de mer skidåkningsbenägna i sällskapet och njuta enormt mycket av det.
Nu i vinter är det inte aktuellt på nåt sätt, dels är det säkert för sent för att få tag på den stuga jag har i åtanke (skrev jag att jag varit där några gånger tidigare? ;) ) och dels har vi andra planer för vårvintern. Men nån gång i framtiden skulle det vara mysigt.

Små katterna är lustiga att se

Nu har vi varit ute och åkt igen. I fredags åkte David och jag till Linköping för att hälsa på Davids bror, titta på studentspex och ha kul. Och kul hade vi!
På lördagen kom deras föräldrar också till stan, så alla såg spexet tillsammans. Får jag säga det själv tycker jag att det var en väldigt trevlig helg. Saknar Porsche, men nu när jag kollade mailen hade min bror skickat bilderna han tog på katterna, så jag tänkte att jag skulle dela med mig av dem nu. Det är mobilbilder, så om de är suddiga/gryniga eller lite märklig färgåtergivning så hoppas jag ni har överseende.

Här är alla tre katterna. Porsche på stolen, mammas och pappas katt Anders längst fram och Tobias lilla blyga grå kisse gömmer sig längst in. Det här var väl första gången Porsche inte fräste när någon av de små var så nära honom. Här ligger han väldigt hopkurad och vinkeln gör att han inte ser så mycket större ut, men det är han...

Anders och den grå kissen busar i köket (klicka för att få bilden större). Man ser även tån på en socka pappa fick i födelsedagspresent i översta vänstra hörnet. Restgarnssocka av garner jag fått efter farmor. Ville inte fästa några trådar innan han provat dem. Herrsockor av tjockare garn ser alltid så enorma ut, men sen brukar de sitta bra på fötterna ändå märkligt nog.

Sen har vi en bild som är lite nyare. Eftersom det inte är någon svart katt, utan en grå, långhårig så är det kanske uppenbart att det är Tobias lilla blygis som smyger på något under hans skrivbord. Jag hoppas kunna bjuda på en bild där man ser bättre hur fantastiskt vacker den är någon gång snart. Bättre bilder på Anders kanske jag kan visa redan i slutet av veckan. Jag ska åka och hämta hem Porsche om några dagar, och den här gången ska jag inte glömma kameran.

Kattlös

Hemma i Sala igen efter ett besök hos mina föräldrar. Porsche är kvar där, är det höstlov så är det! Och David tränar just nu, så här sitter jag i en tom lägenhet. Inte för att jag känner mig ensam direkt, men ändå.
Porsche är inte heller speciellt ensam trots att sällskapet hos mina föräldrar förändrats. Vännen Påsen har han tyvärr inget sällskap av. Han försvann spårlöst i somras... Han brukar ge sig ut på en liten vandring och vara borta 3-4 dagar nån gång varje sommar, men i år kom han inte tillbaka. Vad som hänt vet vi inte. Troligen har han inte blivit påkörd i alla fall, för han brukade aldrig vara på vägen. Och han var rätt reserverad mot främmande människor. Men något gjorde i alla fall att han inte kom hem igen.
Först ville mamma inte ha någon ny katt, för Påsen gick ju inte att ersätta. Men ett hus utan katt kändes väldigt tomt, så för en dryg vecka sen fick mamma med sig en kattunge från sitt jobb. En liten svart kisse med vita hår strödda ipälsen. Om det var en häst skulle jag kalla den stickelhårig, men vad säger man om katter? De vita håren tycks bli allt fler, så vilken färg den har om något år, det återstår att se.
Efter att ha funderat ett tag så råkade kattungen bli döpt till Anders. Att den skulle få ett o-kattigt namn, det var bestämt sen innan, men vad? Och helt plötsligt så döptes katten efter deras sångare Anders Fridén.
Först tyckte Porsche inte alls om att det fanns en liten töntig fyra månaders kattunge där. Han fräste när lillkissen kom för nära och var riktigt nere i söndags. Han reagerade knappt när jag klappade honom. Men sen helt plötsligt så var inte den där lilla så jobbig längre, och i går började de leka ordentligt och jaga varandra i huset. Hur söta som helst! Porsche ser helt gigantisk ut intill sin lilla kompis. Anders fick en rätt tuff start i livet, hans mamma tyckte väl att han såg så ynklig ut, så hon övergav honom och tog bara hand om hans syskon. Men nu är det full fart på honom, även om han är ganska liten till växten. Först var han blyg, men nu är en riktigt social liten buskisse som spinner så fort man lyfter upp honom, oavsett om han egentligen vill bli upplyft eller inte.
Tyvärr glömde jag kameran här hemma, och några fungerande batterier fanns inte till mammas och pappas kamera, så några bilder har jag tyvärr inte just nu. Förhoppningsvis kan jag få en mobil-bild från min bror, men tekniken strular lite.

Min kära bror är inte heller han kattlös längre. Ett av Anders syskon har flyttat upp till honom i Alfta. En grå, långhårig kisse. Pojke eller flicka vet vi inte än, men den är helt fantastiskt vacker! Kattungar brukar ju oftast vara söta och gulliga, men den här är rent vacker. Inte helt olik en norsk skogskatt med sin ståtliga man faktiskt.
Än så länge är den otroligt blyg och gömmer sig mest så längre brorsan är hemma och vaken, men den äter och går på lådan och resan upp från mamma och pappa gick jättebra. Den låg i sin bur och sa inte ett pip på hela tiden. Bara den får lite tid på sig kommer det säkert att bli en jättemysig katt!

Sista kursträffen avslutad

Idag var det sista kurstillfället för den här gruppen. Lite tomt, men jag har haft jättekul. Jag har lärt mig en hel del själv, men jag kommer nog att sakna kursdeltagarna mest. Att döma av utvärderingarna tycker jag nog att de flesta verkar vara riktigt nöjda med både mig och kursinnehållet också, och det är ju skönt.
Nu blir det paus ett par veckor, och förhoppningsvis har det kommit tillräckligt med anmälningar för att jag ska kunna fortsätta med kurser efter Allhelgona-helgen. Jag har inte riktigt fått nåt svar på det än.
Än finns det några platser kvar på kurserna i Köksträdgårdsodling och Trädgårdsplanering, så om du bor i Uppsala eller i närheten så passa på att anmäla dig på en gång!

Nu sitter jag i det så kallade flickrummet hos mina svärföräldrar. Jag ska sova här i natt och åka vidare till mamma och pappa i morgon eftermiddag. Det kändes lite onödigt att åka hem ikväll, och sen tillbaka hit för att kunna ta mig vidare till mor och far. Jag är ju redan mer än halvvägs! Egentligen hade jag väl kunnat åka vidare direkt efter kursen, men eftersom jag har Porsche med mig så blev det ju lite krångligare. Gå hit och hämta honom efter kursen och sen tillbaka ner på stan för att ta tåget, det kändes så onödigt. Dessutom är det ju mysigt att kunna titta in här och hälsa på när jag ändå är i närheten.
Porsche ligger bredvid mig och undrar när jag tänkt gå och lägga mig egentligen... Och det blir snart. Är jättetrött nu. Men så har jag varit vaken sen runt klockan sex i morse. Jag måste bara komma mig för med att stänga av datorn, ta på pyjamas och borsta tänderna. Att somna är det minsta problemet!

Mycket svammel och lite innehåll blir det ikväll. Men jag kommer inte på så mycket vettigt att skriva. Kanske är jag för trött, kanske är jag bara oinspirerad. Kanske lika bra att inse att jag varit vaken i 18 timmar nu och kanske skulle behöva sova lite...

Stridskatt 90

Husse packar inför en Hemvärnsövning. Porsche tittar avundsjukt på, bakom stridsväst och hjälm.

Oväntat liv i fönstret

Här sitter man på morgonen och kollar mail, läser lite nyheter och surfar runt rent allmänt. Och vad får jag se när jag tittar ut genom fönstret för att njuta av frosten (jo, det är jättemysigt med frostiga gräsmattor i slutet av oktober!)? Min tazett-lök som jag köpte förra vintern och blommade så fint, och som sen stått bortglömt i vad som om sommaren är det varmaste och om hösten/vintern är det kallaste fönster håller på att skjuta nya skott! Jag har inte vattnat den sen nån gång i somras, och mer kylförvaring än ett kallt fönster behövdes tydligen inte. Häftigt! En liten, liten grön topp sticker upp ut det torra fnaset. Nu får vi se om jag kan lyckas få den att blomma. Den fick ju näring under våren, så lite hoppas jag att löken lagrat för att kunna blomma i år. Fortsättning följer!

Mycket firande i helgen

I helgen fanns det en hel del att fira... Så det har vi gjort. Lite lågmält och mysigt, men ändå.
Det hela började i fredags. Älsklingskissen Porsche fyllde fem år, och självklart fick han en tårta! En ask kattmat (i normala fall får han bara torrfoder. Han slickar i sig gelén och lämnar resten när han får burkmat...) dekorerad med små bitar torkad aprikos, en annan favorit.

Porsche var så nöjd så och kastade sig över sin tårta. Eller gelén i alla fall... En mycket nöjd liten katt.


På lördagen firade David och jag 11 år tillsammans. För tillfället är Snickers ett riktigt favoritgodis för mig, så min mycket gulliga och romantiska älskling hade lagt ut ett monstergäng små snickers på sängen medan jag stod i duschen... Såna där gulliga småsaker som jag blir alldeles varm bara jag tänker på.
I övrigt firades dagen med lång sovmorgon, en höstpromenad genom stan, vi lånade en film på biblioteket (The man who wasn't there, en bröderna Cohen-film med en av mina favoritskådespelare BIlly Bob Thorntorn. Lite speciell, men helt ok film). Sen lagades en mysmiddag innan vi kröp ihop i soffan med katten i knät och tittade på film.

Och i går då. FN-dagen kan ju vara värd att uppmärksamma, men dessutom fyllde min käre far år. Jag ska åka och gratulera honom nästa helg tänkte jag. Och så var det ju min dopdag. Vilket jag absolut inte skulle komma ihåg om det inte var för att jag vet att jag döptes på pappas 30-års-dag...

Imponerad

Jag måste säga att jag är imponerad. Trots att mina uppdateringar kommer oregelbundet och sällan innehåller några bilder just nu så är det många klick på bloggen varje dag. Tack för att ni har tålamod med mig! Det gör liksom att det är lite kul att uppdatera utan att jag har så mycket nytt att skriva om direkt.

I helgen var David och jag bortresta. Eller inte. Eftersom jag sedan ett par år tillbaka konstaterat att "mitt hem är där min katt är" så har jag väl varit hemma, men inte i vår lägenhet. Vi har varit i Uppsala och hälsat på Davids föräldrar. Jag passade på att gå hem till min moster med familj under lördagen, och under söndagen åkte jag och David för att hjälpa till att plocka lite i svärmoderns föräldrahem. Det finns mycket saker att sortera, packa ner eller köra till återvinningsstationen med, och även om man kunde märka en viss skillnad från förmiddagen till kvällen när det var dags för oss att åka hem så är det mycket kvar att göra än.

Just nu har jag tigit en paus från jobbet. I morgon är det ju kurs igen. Det ska handla om blomsterälskarens trädgård. Hur får man en trädgård att blomma från snösmältning till snöfall? Vilka växter trivs var, och hur ska man tänka för att det inte ska bli rörigt och osammanhängande. Det här ska jag lyckas begränsa till 3x45 minuter... Alltså skippar jag all form av växtkännedom. Jag kommer att ge några exempel på växter, men att stå och räkna upp perenn efter perenn känns ju ganska meningslöst. Jag har några växtlistor jag tänkte kopiera upp, men i övrigt får deltagarna helt enkelt sätta sig och slå upp växter som de tycker passar i deras trädgårdar. Jag försöker titta igenom vad jag har tagit för foton och om de går att använda på något vis. Det känns ju som om man tar kort på varenda plantering man ser, men när man väl behöver bilderna så verkar jag ha tagit kort på allt utom sånt som jag verkligen behöver. Varför märker man alltid sånt i efterhand? Och nu i oktober kan man inte gärna ge sig ut parker och trädgårdar och ta kort på prunkande högsommarplanteringar...
Mycket material tror jag att jag fått ihop andå. Man vet ju inte riktigt hur materialet räcker förrän man står där, men jag har några extra grejer i bakfickan ifall det blir mycket tid över. Dessutom så har ju kursdeltagarna framfört ett önskemål om att de ska skissa upp sina egna trädgårdar och ta med sig skissen för att få lite tips och idéer om vad de kan hitta på.

Nyttig dag

Idag försöker jag ha en nyttig dag. Det går så där... Varvar jobb (förbereder morgondagens kurs) med städning, diskning och bakning. Tyvärr har jag en förmåga att fastna framför datorn med stödanteckningar och bildspel (använder mig rätt mycket av PowerPoint. Jag tycker det är mycket lättare att förklara så pass visuella saker som trädgårdsdesign om man har bilder som hjälp), så städning och diskning hamnar på efterkälken. Tyvärr kan jag inte baka förrän jag diskat undan lite kastruller från banken. Jag undrar om vi har för många kastruller? Det är ju så mycket lättare att ta fram en ren ur skåpet än att diska den man använde gången innan. Ond cirkel. Och en ganska äcklig sådan... En av alla dåliga vanor jag skulle vilja få kontroll över.
David har önskat sig bröd med torkad frukt, och sånt ska det finnas hemma när han kommer hem från kryssningen i morgon. Jag tror att det blir frallor. Torkade blåbär, tranbär och russin, lite solrosfrön och pumpakärnor borde blir bra. Vår närmaste affär har haft bra pris på naturgodis någon vecka nu, så vi passade på att köpa hem lite sånt.
Jag funderar på att baka något mer, men vet inte riktigt vad. Någon kaka kanske? Kladdkaka är ju aldrig fel, men å andra sidan kommer vi att vara borta över helgen (jag åker i morgon, David på fredag). Jag får se vad det blir. Om det blir något. Äppelmuffins? Det är ju rätt säsong för det i alla fall.
Stickningarna ligger på is igen. Jag vet inte varför. Jag vill sticka, men rätt projekt verkar inte dyka upp.
Jag har många stickprojekt jag vill påbörja, men av olika anledningar kan jag inte lägga upp dem på bloggen riktigt än. Presenter, julklappar och annat som inte kan avslöjas än. Kanske ska jag gå igenom ullresterna och se om jag kan få ihop till ett par födelsedagssockor till pappa. Jag ska åka och gratta honom om två veckor, och nånting vill jag ju ha med mig. Jag fick rätt mycket raggsocksgarn efter farmor, och det vore lite kul att kunna använda det för att sticka ett par sockor åt honom. Det känns liksom som om det blir ännu mer tanke bakom ett sånt projekt. Och jag vet ju att farmor gärna vill skicka en födelsedagshälsning. Hon är liksom alltid närvarande såna dagar, även om det är drygt ett och ett halvt år sen hon gick bort.

Ellen

För ett tag sen skrev jag ju om en waldorfdocka som min mamma höll på att sy, och som jag gjorde kläder till. Nu har hon varit färdig ett tag, men det har strulat med bilder och så så jag ville inte skriva något om henne förrän jag kunde visa hur hon blev till slut.
Här är hon. Ellen heter hon, och nu bor hon hos systerdottern Matilda. Där har hon det säkert bra, för jag fick höra att så fort Matilda öppnade paketet som dockan låg i så fick Ellen en stor puss. Det brukar vara ett bra tecken.

Det ser ju kanske lite makabert ut med en docka helt utan hår eller ansikte, men nånstans måste man ju börja. Hon är stoppad med mjukaste ull från Fale Artut.

Först fick hon ett väldigt diskret ansikte. Traditionellt ska ju waldorfdockor ha väldigt neutrala ansikten, just för att det ska vara lättare för barn att leka alla typer av lekar. Om dockan gråter i leken blir det ju konstigt om den har ett stort leende i verkligheten.

Sen fick hon en gladare mun, och det är ju egentligen först när håret är på plats som man ser vilken personlighet dockan fick. Det här är ju en ganska busig filur, och jag tror säkert att hon och Matilda kommer att hitta på mycket hyss tillsammans!

Soligt och fint ute

Idag är det en sån där underbart solig höstdag ute. Jag funderar på att gå ut och inspireras lite till torsdagens kurstillfälle, som handlar som lekvänliga trädgårdar för stora och små. Tro nu inte att man måste fylla trädgården med grälla klätterställningar av olika slag, studsmattor eller pooler för att barn ska tycka att de är roliga. Ett hörn med sly kan vara bland de mest inspirerande och spännande platser som finns att leka på. Bygga kojor, leka att man är i djungeln eller göra gångar kors och tvärs. Det finns inga gränser för vad barn kan hitta på med sin fantasi. Och fantasin och kreativiteten ska uppmuntras!

Porsche sitter bredvid tangentbordet och tittar ut genom fönstret. Då och då flyger fåglar förbi, och då måste man ju vara beredd. Tyvärr lägger han svansen i vägen ibland, och han är inte så förtjust i att någon annan än han flyttar på den. Det är inte så att han blir sur, han tycker bara att det är hans svans, och ingen annan ska lägga sig i var han lägger den.

Någon mössa har jag fortfarande inte börjat på, men jag vill verkligen. Jag måste bara komma mig för med att börja. Och att hitta det perfekta mönstret som passar till stickor och garn jag har liggande... Det kan vara svårare än vad man tror ibland. Det finns många fina, men "tänk om jag hittar någon ännu bättre".

Randigt var ordet, sa Bull

Jättetrista blixtbilder i höstrusket, men nu är tröjan klar i alla fall. En färgbomb mitt i det grå vädret. Mer flickig än pojkig, men inte puttinuttig på nåt vis.

I knappsamlingen hittade jag lite roliga udda knappar i ungefär samma form och storlek. Ljusgul, vit, mörk petrolgrön, ljusrosa och knallröd.


Nu ska koftan ner i ett kuvert och skickas till Matilda. Hon ska upp till Östersund om några veckor och hälsa på sin pappas familj, så en extra kofta kan nog komma väl till pass. Hon är ute mycket om dagarna också, och som vädret är nu om hösten är det ju skönt att ha något varmt och gosigt att klä på sig.
Tur att jag har så mycket restgarner ligger! Och jag har inte snott ett enda av de här garnerna från min mor (nu blev du förvånad va, mamma?). Det är egna, fådda och ärvda garner. Det vita har jag fått av Heidi och Oscar, det röda och blå kommer från farmor. Och det svarta från svärmor. Det var aningen för tjockt för mormorsrutorna, men perfekt i koftan!

Sugen på en mössa...

Jag sitter och förbereder det sista inför kvällens kurs. Av någon anledning får jag lite uppslag för vad jag vill göra om två veckor, då det handlar mer om hur man får sin trädgård att blomma hela säsongen...
Men jag tror nog att jag ska kunna fylla tiden ikväll. Jag ska skriva ut några papper på plats bara.

Samtidigt kliar det i fingrarna av skaparlust. Jag vill sticka mig en ny mysig höstmössa. En lite pösig stor baskerliknande sak. Kanske lite spetsmönstrad... Samtidigt har jag några UFOn liggande. Mammas Haruni-sjal borde jag göra klart. Hon skulle få den när hon fyllde år för två veckor sen... Och Totoro-vantarna är inte heller klara. Jag har gjort en, men den är det ingen tumme på än. Och så har jag inte mindre än två små koftor liggande som jag borde göra det sista på. Matildas kofta ska få knappar och jag ska fästa trådar, och så har jag en omlottkofta till en nyfödd liten flicka ligger här och väntar på de sista detaljerna.
Att sticka är lite som att äta godis... "bara en till..." Det blir aldrig bara en till. Men det förnekar man gärna.

Idag är det kallt i lägenheten. Inte nog med att det är riktigt höstigt och regnigt ute, idag har vi varken värme eller varmvatten heller. För ett tag sen satt jag ju och ondgjorde mig över att hyresvärden stängde av vattnet flera gånger i veckan, utan att ge nån mer förklaring än att "vi kommer att stänga av vattnet för att kunna genomföra reparationer". Jag hoppas att det inte är dit vi är på väg igen. Nu är det i alla fall "bara" varmvattnet som är avstängt. Tyvärr har vi en hel del disk står, och hur kul är det att diska i kallvatten? Funderar på att koka lite så att man i alla fall kan diska undan några saker innan jag åker till jobbet.

Liten paus i arbetet

Hela dagen idag har jag suttit och jobbat med morgondagens kurs. Att skapa rum i trädgården handlar det om. Hur man gör, hur man tänker och vad man använder. Ett jätteavsnitt som behandlar ungefär halva boken vi har som kurslitteratur. Hade jag för lite material för att få tiden att räcka till förra gången så kommer det inte att bli samma problem den här gången. Det här är sånt som vi hade hela kurser om på Wij, indirekt visserligen, men trädgårdsdesign går ju ut mycket på att skapa just olika rum i trädgården... Nu ska vi ta det på en kväll...
Känner att jag behöver en paus nu, för istället för att egentligen jobba på kursinnehållet sitter jag och drömmer mig bort till nästa odlingssäsong och vad jag vill så då. Att få saker att växa och gro är underbart. Att se liv skapas ut till synes nästan ingenting och hur det växer från dag till dag... Det är lika fantastiskt varenda gång. Jag för dagbok från att fröna kommer i jorden tills allt är skördat för att man i efterhand ska kunna se hur fort tomater av olika sorter har växt, hur lång tid det tog för chilin att gro och hur ofta man får så en ny omgång plocksallat för att det ska finnas tillräckligt.
Just att fröså sina plantor och se hur de växer blir jag alltid lika förundrad över. Så fort det går! Ena dagen är det en liten grodd på någon millimeter, några veckor senare en stor och kraftig planta som är redo för nya äventyr.

Värre kommer det bli under november skulle jag tro, för då drar nästa kurs igång. Då ska det handla om grönsaksodling. Ekologisk sådan, givetvis. Till våren pratas det om att en kurs i småskalig odling också. Att odla på balkong, i kruka eller pallkrage. För oss som inte har tillgång till en trädgård, eller inte kan/orkar/vill ha ett stort grönsaksland. Jag vill ge den kursen en prägel av vackert och ätbart. Inte bara kaskader av petunior som hänger ur balkonglådor, eller uppstammade miniträd. Visst kan sånt vara underbart, men varför inte byta minisyrenen mot ett uppstammat vinbär eller krusbär? Och nog kan man sätta chiliplantor eller sockerärtor istället för eller tillsammans med sommarblommor?

Fransar

Många trådar var det att fästa på den randiga koftan. Ett tag funderade jag nästan på att låta den vara vänd åt det här hållet och låtsas att fransarna skulle vara där. Som en fransig skinnjacka. Men nu är alla fästa i alla fall. Framkanterna och halsen är inte klara än, men nu får ni en aning om färgerna i alla fall. Man tager vad man haver. Bild på den färdiga koftan kommer när koftan är färdig. Det är svårt innan.

Vännen Annis har varit en riktig ängel när det stormat under det senaste året, så jag ville ge henne nånting för att visa hur mycket hon hjälpt mig genom att bara finnas. Och vad kommer mer från hjärtat än något man knåpat ihop själv? Passande nog hittade jag ett mönster på Knitty till en sjal som heter just Annis.

Som jag påpekat flera gånger förr så har jag förvånansvärt mycket rosa garn i mina gömmor, trots att det inte är någon färg jag gillar egentligen. Tur att andra gör det, för ett stort nystan rosa alpacka blev perfekt till mitt projekt. Jag satt och stickade rätt mycket på den här sjalen när vi var i Östergötland med Davids familj i somras. Sen blev den liggande i väntan på att blockas.

Till sist kom jag mig äntligen för med att göra det, och Porsche skulle självklart hjälpa till! Lägg märke till att han lagt sig så att sjalen omfamnar honom, och inte PÅ sjalen. En mycket stolt matte var tvungen att dokumentera underverket. Han ville hjälpa till med nålarna också. Det var inte riktigt lika uppskattat.
Så här i efterhand kanske jag skulle ha lagt upp maskorna lösare (det är en sjal som stickas från spetskanten och "inåt") för att få en uddigare nederkant, men den blev ju riktigt bra till slut. Snabbstickat och trevligt mönster, det kommer jag att sticka fler sjalar från.

Min vana trogen....

Min vana trogen har jag återigen en deg på jäsning. Valnötslimpa ska det bli idag. En personlig favorit. Underbart god med några skivor ost på... Och kanske lite gurka.

Annars är det vardagsstök, grubblerier och lite koftstickning till Matilda. Hon använder den gröna koftan med röda knappar jag stickade till hennes födelsedag jättemycket, så jag gör en till efter samma mönster. Bara för att hon är så himla mysig! Den här gången blir det dock en restgarnskofta med massor av ränder. Nästan alla akrylgarner som är lite för tjocka för att användas till mormorsrutor (jodå, jag gör fortfarande mormorsrutor till min filt, men projektet ligger lite på is just nu. Jag har jättemånga rutor utan svart kant liggande och eftersom jag har köpstopp så blir det inte några nya nystan än på ett tag.) har fått sätta sin prägel på den här koftan. Sjukt många trådar att fästa, men jag tror att det är värt det när man ser på det färdiga resultatet. Än har jag framkanter och halskant kvar, och så ska jag sy i knappar. Och innan dess fästa klart trådarna... Bilder kommer så småningom.
Jag ska gå igenom knappsamlingen och se om jag kan hitta några riktiga karamellknappar att använda. Udda knappar är ju bara kul på en sån här kofta, bara de är någorlunda lika stora.

En dag framför datorn

Så sitter man här igen. Klickar sig fram mellan mer eller mindre informativa sidor, njuter av stickmönster, läser intressanta artiklar, letar information och funderar på livet i stort och smått.
Fastnade för en artikel på Aftonbladets hemsida. Om alla dessa rockstjärnor som dog när de var 27. Axl Rose fick frågan "Förra året var jobbigast hittills va?" av Prince när han var 28 år. Det ligger något i det.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men nu när jag själv är 28 kan jag absolut förstå vad de menar. Att vara 27 var fruktansvärt jobbigt många gånger. Visst har jag fortfarande rejäla dippar till och från, jag försöker fortfarande förstå vem jag egentligen är under den muntra självsäkra fasaden jag många gånger försöker visa upp. Någon rockstjärna är jag visserligen inte, jag tar inte droger eller lever destruktivt på samma sätt som många av de döda legenderna gjorde.
Men varför verkar just den åldern vara så kritisk? Är det krav från omvärlden att man ska vara vuxen som sätter press? Har rockstjärnorna varit kända lagom länge för att ha råd med det destruktiva leverne som verkar bli orsaken till deras tidiga bortgång? Och varför söker de sig dit? För att det förväntas? För att det är förbjudet men ändå tillgängligt för ett visst skikt av människor?
Så var det ju inte bara på Jimi Hendrix och Janis Joplins tid. Se bara på alla stackars nerknarkade unga skådespelare och andra kända personer i Hollywood (eller i Sverige för all del. Det är inte mycket bättre här fastän vi väl många gånger vill tro det.) . Finns det någon ren kändis mellan 20 och 35 år kan man ju fråga sig? Det finns barnstjärnor och legender, men generationen däremellan, vad hände med den?

(Jag vet att jag inte skriver ut "år" så fort jag skrivit en ålder. En dålig ovana jag har. Men jag strävar efter lite innehåll, inte en grammatiskt korrekt blogg. Det blir så tjatigt att skriva samma enhet om och om igen. Jag litar på att mina läsare är så pass fantasifulla och intelligenta att ni förstår vad jag menar.)

Tyst, men inte öde

Här har det inte hänt något på länge nu. Det är inte alls så att jag tänkt lägga ner bloggen på något vis, jag har bara tappat rutinen efter sommaren och det blir liksom inte av... Tråkigt men sant. Förhoppningsvis ska det bli bättring framöver.

Höstpysslet är i full gång. Hela lägenheten luktar svamp efter en tur i skogen med pappa och David i söndags. Vi hittade så där 12-13 liter trattkantareller och nu ligger en del av dem på tork. Än är det mycket orensat, jag hoppas jag får tid att ta tag i det snart.
Jag mosade äpplen här om dagen också. Första gången jag använder den kära köksassistenten till något annat än degknådning. Det var knappast brist på fallfrukt hos mamma och pappa, så många kilon följde med oss hem och i tisdags mosade jag Sävstaholm blandat med ett par andra sommarsorter.

Nu håller jag på att förbereda mig inför kvällen. Kurs i trädgårdsplanering i Uppsala. Jag hoppas att jag lever upp till förväntningarna. Det är jättesvårt att veta hur mycket man egentligen hinner med på 3x45 minuter, men jag hoppas att det är en skön blandning av människor och att det ska gå att hålla en dialog med dem i klassrummet. Enligt den deltagarlista jag fått så ser det lovande ut vad gäller åldersfördelningen, i alla fall om man fördomsfullt ska utgå ifrån förnamn.

I'm back!

Dåligt med tid och inspiration leder till att det kan bli glest mellan blogginlägg ibland. Sommarlov kan man också kalla det. Det har hänt en hel del som jag inte skrivit om i alla fall.

Först var vi ju på Sonisphere. Jag, mamma, lillebror och lillasyster. Eftersom det ösregnade mest hela dagen så blev det bara några riktigt dåliga mobilbilder från Slayers spelning. Jag försöker sammanfatta festivalen med ord istället.

Leg. Skulle köpa öl, ombads visa leg. Det var folköl. Man skulle vara 18. Jag är 28. Ska jag bli smickrad, eller betyder det att jag ser barnslig ut? Visst är det väl kul att inte se ut som 35, men 10 år yngre? Min 22-åriga syster behövde däremot inte visa något leg... Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att inte minderåriga får köpa alkohol, men det känns lite fånigt när jag faktiskt är 10 år över åldergränsen.

Livemusik. Ganska självklart. Det var ju en festival trots allt...

Legender. Slayer, Anthrax, Alice Cooper och Iron Maiden på samma dag... Visserligen hade vi inte kommit in än när Anthrax spelade, men vi hörde dem i alla fall. Och Maidens och publikens hyllning till Ronne James Dio, som skulle spelat där om inte cancern varit, den var fantastisk.

Lera. Jag har hört att förvaltningen på Djugården inte var så lycklig över att hela området var förvandlat till lera... Men allvarligt? Borde de inte ha funderat på hur området skulle bli av nästan 100 000 fötter (drygt47 000 människor hade köpt biljetter) och ösregn? Det var ju ganska tydligt att det var en känslig gräsmatta eftersom den började bli söndertrampad redan när vi kom dit runt kl 13.30... Och då hade det precis börjat regna.

Leenden. Sångaren i Slayer, Tom Araya, har ett fantastiskt leende. Hela han liksom lyser, och även om Slayer gör sig bättre på mindre arenor än så här så nådde leendet ut till oss som stod rätt långt från scenen. Och när Iron Maiens basist Steve Harris står och mys-ler när hela publiken sjunger med i klassikern Wrathchild, då ser man att han trivs. Att det inte är något han räknar med, trots att de turnérat över hela världen i 30 år nu.

Lycka. Tobias och jag tog oss långt fram i publiken på Maidens spelning. En av de saker jag haft som mål i livet har varit att stå i främsta fållan på en Maiden-spelning. Nu har jag gjort det. På den med störst publik hittills, om jag inte är felunderrättad. Och med bara ståplatser. Vi stod så pass nära att man såg ansiktsuttryck och alla såna där detaljer som man lätt missar när man står längre bak. Stämningen var fantastisk, setlisten var en dröm, och det märktes verkligen hur kul de har på scenen. De blir verkligen bara bättre hela tiden. Just när Maidens intro började, så slutade det regna, och så fort de gick av scenen så öppnade sig himlen igen, och regn och åska avslutade kvällen. När man sen går ut från området, i åska och ösregn, och hela publiken går och sjunger på Monty Pythons Always look on the bright side of life (den spelas alltid efter deras konserter), det kan inte bli en skönare stämning. Man har lera upp till knäna, fötterna har varit genomblöta i fem timmar, man är trött, man trängs med 30 000 andra som försöker ta sig till tunnelbanan, men man kan inte göra annat än skratta.

När jag inte hoppat i lera och sjungit så högt jag orkat har jag sytt lite dockkläder, stickat, varit ute i skogen, hälsat på systerdottern Matilda och gratulerat henne på födelsedagen och nu senast varit uppe i Härjedalen några dagar med mor och far.

Mamma håller på att sy en waldorf-docka till Matilda. Tanken var att hon skulle få den när hon fyllde år, men tiden räckte inte till. Nu har hon kommit lite längre än bilden visar. Kroppen är stoppad och hon har fått ett huvud. En riktig waldorf-docka ska stoppas med ull. Det blir en helt annan känsla än med syntetisk stoppning. Och vart kan man nu köpa ull? Det finns väl ganska många ställen kan jag tänka mig, men Fale Artut var den första jag kom att tänka på, så efter lite mailande låg ett paket med mjuk ull från hennes värmlandsfår i mammas brevlåda. Och enligt mamma är ullen helt ljuvlig att använda till stoppning. Lätt att få ett jämnt resultat, den är otroligt mjuk! Själv har jag bara klappat den och gosat med den, och om jag bara varit nyfiken på att lära mig att spinna tidigare så har jag garanterat fått blodad tand nu!

Mer bilder kommer på dockan när hon är färdig. Min docka Stina får vara modell för att visa kläderna jag gjort så länge. Bilder tagna i ett lätt motljus blir ju sällan så där jättebra, men det var lite ont om tid, och bland mammas pelargonssticklingar såg hon så söt ut, så jag kunde inte motstå tillfället...

En kofta i samma garn som Matildas kofta (Järbos Big Verona), och med röda knappar stickade jag först. Mönstret finns på Ravelry och heter Little leaves. Egentligen skulle mönstret ge en kofta lagom till en docka aningen större än både Stina och den mamma håller på att sy, men jag minskade lite på stickstorleken så blev den perfekt! Kanske en aning stor, men det är bättre än för liten. Den ska ju gå lätt att ta av och på, och det är ju inte som om hela dockan försvinner i den direkt. Det är ju en docka som ska lekas med, inte en prydnadsdocka.

Men hon kan ju inte gå omkring med bara en kofta, så jag sydde en jeansklänning och en underkjol med hålsöm också. Jag har inte gjort hålsömmen, utan tog en färdig bård som förmodligen ska sitta på en kudde eller liknande, och sydde helt enkelt ihop den i kortsidorna och gjorde en kanal för resårband. Enkelt och effektfullt med kanten som sticker fram.

Hon har rosa underbyxor också, men de syns inte. De är sydda av en rosa mudd. Jag sydde en tub, fållande nederkanten, satte i resår runt midjan och sydde några stygn i grenen. Superenkelt och perfekt passform!

Så småningom har jag tänkt att sy byxor och en t-shirt också. Men det känns inte som om det är så viktigt just nu. Matilda är ju för liten för att byta kläder på henne än. Det ska i alla fall bli en Metallica t-shirt har jag tänkt mig. Matilda fick en av sin morbror när hon fyllde år, och jag tror det är bra för barn med den där känna-igen-känslan.

Matildas kofta

De senaste dagarna har jag stickat på en kofta till systerdottern Matilda. En födelsedagspresent. Än är inte alla trådar fästa, eller hålen under ärmarna ihopsydda, men jag lägger upp en bild i alla fall. Nåt ska jag väl blogga om, så varför inte min senaste färdiga stickning? Jag har några projekt som väntar på blockning, och innan det är fixat är det ingen större idé att visa dem här...

Jag har använt ett Drops-mönster och stickat i Järbos Big Verona. Färgen är inte korrekt återgiven, men det kan man inte begära av vår kamera och en blixt-bild heller.

Knapparna kommer från knappsamlingen jag fick efter farmor. Färgen och storleken är perfekta, och det är alltid lite kul att kunna återanvända saker.

Semester i Östergötland

Nu är vi tillbaka i Sala efter en veckas semester med Davids föräldrar och bror i Östergötland. Det var mycket som skulle hinnas med, men det var jättemysigt. Vi började med att åka till Söderköping, där vi tittade på slussen i Göta Kanal, söta hus och det här lilla konstverket längs kanalen. På ena sidan står kaniner på kö för att hoppa i vattnet och simma över, och på samma sida som vi gick hjälpte kaninerna varandra att klättra upp ur vattnet. Jag kan inte tänka mig annat än att det är inspirerat av Den långa flykten.



När vi ätit lunch och David tagit ett par cache:ar så åkte vi vidare till Valdemarsvik för att hälsa på min syster och systerdotter. Jag har inte träffat dem sen i april, så det var jättekul att se hur mycket Matilda har växt. Tydligen hade hon tagit sina första stapplande steg utan stöd samma dag.

Det bästa med paket är snörena!

Titta vad jag hittade bland de stickade frukterna! Vilken slarvig moster som tror att spindlar och frukt ska vara på samma ställe!

En glad liten tjej. Som snart fyller ett år, så hon är inte så liten längre.

Du kommer väl och hälsar på mig snart igen? Jadå, Matilda. Vi ses på söndag igen, och då har jag ett nytt paket med mig... Utan spindlar.

Vi var även en sväng till Kolmården. Några av sälarna låg och njöt av solen.

Några av bilderna härifrån är verkligen inget att skryta med, men de är tagna genom bilfönstret i Safariparken...

Tigrarna såg ut att ha det skönt i värmen.

Djurmönster och pälsar är snyggast på djuret de satt på från början. Giraffer är ett bra exempel på det.

Lama i motljus.

Alpstensbockar som balanserar snyggt på ett tak

Katten som kom och hälsade på oss vid stugan ett par kvällar. Trevlig och jättefin!

Om man gick från stugan, genom skogen, ner för en brant backe kom man till en sjö.

Vi var även på flygvapenmuseet i Linköping. Svårt att ta kort inomhus med vår kamera, men några blev i alla fall ganska ok. Här är vackra J35 Draken.

I utställningen om Sverige under Kalla kriget fanns roliga detaljer. Som den här bonaden.

Svåger-Tomas/Machmot och David i fina kläder.

Vilket plan det är minns jag inte, men gulligt nosparti va?

Jag gillar målade detaljer på det mesta. Även på flygplan...

Hela resan avslutade för David och mig med ett bröllop i Katrineholm. Det var ett par som gick samma utbildning som David i Umeå som skulle gifta sig. Trots hot om regn och rusk blev det en solig eftermiddag med mat, fest och trevliga människor. En perfekt avslutning på en rolig vecka!