Första gröna sockan med falska flätor klar! Om det är sockan eller mina rosa monstertofflor som är skönhet eller odjur låter jag er avgöra...
Lider en aning av SSS (second sock syndrome) just nu, så det får nog bli något annat mindre projekt innan jag ger mig på nästa socka. Men den var väldigt mycket roligare att sticka falska flätor är vanliga sockskaft. Funderar på att göra matchande torgvantar/pulsvärmare när jag gjort den andra sockan klart. Garn har jag så det räcker och blir över.
Mamma har erbjudit mig hennes stickmaskin, och jag är sugen på att adoptera den. Det är en gammal och rätt simpel modell, men den skulle gå lätt att sticka tomtar med en slätstickad fyrkant som grund, eller grytlappar. Jag funderar på saken, men vet inte om vi har plats för den. Jag skulle kunna försöka få ordning i datorrummet och ställa upp mitt skrivbord jag hade i Ockebo som pysselbord och ställa stickmaskinen på det. Lite sugen är jag, det kan jag inte förneka...
Oj, vad jag gillar din blogg! Det är en njutning och glädje för alla sinnen att läsa varje gång - och då vet du ju att jag är rätt kräsen när det gäller det skrivna ordet. Du har en fantastisk uttrycksförmåga. Snygg ny layout på sidan också. Och fina fjällbilder. Visning + fika låter inte fel. Ingår kattklapp också? Jag är jättemallig för jag har just lyckats lägga upp mina bilder på datorn. Vilken känsla att se dem i "storformat". Kanske kan kontra inbjudan, håller dock inte med katt.
SvaraRaderaKram, kvinnlig Uppsalahemul
Kära svärmoder:
SvaraRaderaAlltid en skön känsla att få komplimanger för skrivandet. Tack tack! Det känns som om det börjar flyta på lite bättre nu än det gjorde tidigare, pre-bloggandet. Jag skrev en hel del när vi bodde i Umeå, men sen har det liksom stannat av. Jag både hoppas och inte hoppas att jag får möjlighet att gå den där skrivarkursen på distans jag skrev om för några veckor sen... Visst vill jag hellre jobba, men förhoppningsvis går det att kombinera.
Kattklapp ingår alltid, så länge katten går med på det, och han brukar ju inte vara så svårövertalad...
Kram, Anna