Tänk vad tiden går!

Dags för ett uppdaterings-inlägg här. Om jag inte varit en aktiv bloggare de senaste veckorna har jag varit desto mer aktiv på andra håll. Blogger vill inte lägga in några bilder just nu, men jag hoppas att det ska gå bättre senare. Det är så trist med så här långa inlägg utan några bilder... Att ta bra naturbilder är inte lätt, men jag hoppas kunna ge en liten idé om färgprakten vi fick uppleva i Härjedalen...

Fjällsemestern var härlig, det kanske inte riktigt blev som vi planerat, eftersom både mamma och jag varit rejält förkylda och inte hade så mycket ork som vi önskat. Men en del vandring blev det, och jag kunde inte låta bli att plåga mina medvandrare med små glädjeutrop över röda blåbärsris, läckert kopparfärgade tuvulls-plantor och andra ljuvliga hösttecken. Om man blir lycklig när de första blåsippsknopparna tittar upp genom löven om våren blir jag minst lika lycklig av klarblå hösthimmel, krispig lyft och sprakande färger. Jag har inte känt någon längtan efter att lära mig spinna egna garner, men blir jag nästan lite sugen... Tänk om man kunde blanda fibrer och åstakomma något som påminner om en fjällsluttning i sprakande höstskrud...
Någon som har både kunskapen och den estetiska känslan är Fale Artut. Jag är bara en aning avundsjuk...

Vi vandrade och vandrade och hade det jätteskönt i höstsolen. Våfflor med den obligatoriska hjortronsylten och italiensk glass avnjöts utanför toppstugan på Funäsdalsberget. För första gången lät jag mig övertalas att ta liften upp. Nu i efterhand ångrar jag mig absolut inte. Visst var det lite läskigt när liften stannade och vi gungade fram och tillbaka högt över marken (Ett äldre par skulle sätta sig, och då är liftpersonalen snäll nog att stanna liftarna helt så att det är lättare att sätta sig), men det var det värt!
Mycket renar fick vi se den här veckan. Det är så olika vilken tid man åker upp dit... Det har hänt att vi inte sett en enda ren på en vecka, andra gånger har vägen över Flatruet knappt varit framkomlig för att det har stått en massa renar på vägen.
Mamma stickade slut på sitt medhavda garn, så vi tittade in på Bittes i Funäsdalen och klappade handspunna ullgarner i ljuvliga dova, mättade färger. Men i brist på roliga mönster att använda såna garner till fick det bli vanligt raggsocksgarn från Järbo. Några mönster har jag ju ligger på datorn. De flesta som letar mönster på internet känner nog igen sig... Och datorn hade jag med mig för att vi skulle kunna se på film, lyssna på musik och lite sånt. Jag har ett standardmönster på enkla raggsockor som jag fått från mamma, så med strumpstickor lånade av mig, nytt fint garn och lite stöd från sockmönstret hade mamma sysselsättning.
Själv roade jag mig med Tant Koftas uddmuddar. Extremt lättstickat och väldigt fina! Nu måste jag bara sy ihop dem. Varför ska montering och fästa trådar vara så trist?! Har många såna arbeten ligger och väntar... En vacker dag så...

Men vad hände när vi kom hem från fjällsemestern då? För jag har väl inte suttit gömd i ett hörn och låtit världen snurra vidare utan att jag skulle lägga mig i och lämna spår efter mig? Inte när solen skiner och det är en röd matta av lingon i skogen och äppelträden är tyngda av rönnbärsmals-fri frukt... Mamma och jag cyklade ut i skogen och en och en helv timme senare vände vi hemåt med 17 liter lingon och skräp. Efter rensning var det 15 liter kvar. Inte illa måste jag säga. Några lingon rårördes (Finns det något godare än rårörda lingon till nystekta köttbullar, potatis och gräddig brunsås?), några kokades, några flyttade till svärförädrarna och några ligger i frysboxen.
Mormor skulle till sjukhuset i Uppsala, och mamma och jag skjutsade henne. Efter ett ganska otrevligt och ignorant bemötande från personalen på röntgen (förrutom väntrumsvärdinnan, hon var verkligen mån om att hjälpa och lugna oroliga patienter. Så borde alla vara som jobbar med att hjälpa människor!) åkte vi och hälsade på Emelie och systerdottern som nu fått ett namn. Matilda heter hon. Det passar jättebra och hon verkar nöjd med sitt namn. Emelie bjöd på kaffe, Matilda och jag planerade bus och julpyssel vi ska roa oss med i framtiden, och hon trasslade in fingrarna i mitt hår och lekte med fransarna på sjalen. Så där som små barn har en förmåga att göra... En mycket viljestark liten tjej som absolut ska se vad som händer runt omkring henne.
Efter att ha varit där någon timme åkte vi vidare till svärföräldrarna för att hämta Porsche som varit där i nästan två veckor. Lite hyss har han haft för sig, men det verkade som om han var ganska glad att se mig. Lingon överlämnades i utbyte mot katt och vi for hemåt för att lämna mormor.

Äppelmos har jag kokat med mamma under den senaste veckan. Tyvärr vet jag knappt vilka äpplen som växer i deras trädgård. Jag kan fler sorter än pappa, och det är ju hans gamla föräldrahem. Jag hade tänkt fråga farfar under hösten, men nu blir det ju lite svårt. Oranier och Åkerö känner jag igen. Och det stora trädet framför huset som är i desperat behov av beskärning är en Sävstaholm. Jag ska förbarma mig över det någon gång, men det blir inte lätt... En kraftig beskärning för 15 år sen, och sen ingenting... Det ger enorma mängder vattskott som nu är 7-8 cm i diameter och fulla av förgreningar... Det lilla nyplanterade trädet är köpt som en Astrakan Gyllenkrok, och det litar jag på. Men resten då? Det finns ju 7½ träd till! Två träd kallar vi bara för "Surapeln" och "Glasäpplen", men den är ju en mer allmän beskrivning bara... Hur som helst är de jättebra till mos! Jag har med mig en låda blandade äpplen hem till Sala, och nu står de flesta och väntar på skalning och kokning. Jag tog med en del äpplen som ska ätas direkt också. Det känns så onödigt att de bara blir fallfrukt och ruttnar. Nu finns det visserligen fina svenska äpplen i affärerna (Alice och Discovery är jättegoda! Och Gravensteiner blit det jättefin mos av.), men om man har tillgång till hemodlade äpplen ska man väl passa på?

Moskokningen får vänta till i morgon, idag har jag annat för mig... Det är svårt att tänka sig, men det är faktiskt två år sen vi gifte oss idag. Den lyckligaste och mest nervösa dagen jag varit med om. Det har gått så fort! Men det var en helt magisk dag. Bättre än jag vågat hoppas på, och jag hade rätt höga förväntningar... Så när David kommer hem från jobbet ska det firas.