Dammluckor på glänt

Det kanske är dags att försöka skriva klart det här inlägget nån gång. Jag har påbörjat det så många gånger, men kört fast och inte hittat rätt ord. Vad svårt det kan vara att förmedla rätt känslor när man skriver ibland... Det känns så fel att så enkelt kunna skriva att Ronnie James Dio, en av mina musikaliska hjältar, dött - men inte saker som berör mig och mina nära och kära mer personligt. Utan att det blir för privat.

Ölandsresan var mysig på många sätt, även om vädret var tråkigt och våren sen. Tyvärr började den inte alls så muntert. Davids farfar hade varit dålig en tid, och vi hade bara suttit på bussen en dryg timme innan vi fick höra att han stilla somnat in. Hela 105 år blev han, och klar i huvudet fram till de sista veckorna.

(nu hoppade det upp en sällskapssjuk kisse i mitt knä... Han är nog rätt glad att vara hemma, även om jag vet att han haft det väldigt bra i Uppsala hos Davids föräldrar.)

Jag gick genom parken i går och funderade en massa på stort och smått. Hur fint det är när löven spricker, existentiella frågor, dofter, ljud, solsken. Ibland allvarligt, ibland njutningsfullt men aldrig så där jobbigt som det varit att tänka ibland de senaste tiden.

Jag hade kameran med mig, och när jag kom till en av alla dammluckor kunde jag inte låta bli att ta en bild. Just dammluckor som är en aning öppnade blir så symboliska för var jag befinner mig just nu. och vad som händer runt mig. Då och då stöter man på hinder, och sen rätt var det är så händer en liten grej som får allt att rusa iväg. Problem är inte lika oövervinnerliga. De är inte borta helt, men det går att ta sig förbi dem. Det finns en fortsättning där på andra sidan, man måste bara ge sig tålamod. Det kommer att bli lättare, men det kan ta en tid.

Det är en underbar glädje i vattnet när det forsar vidare. Lätt, lekfullt. Allt som tyngt ner det lämnas kvar och ivrigt kastar det sig vidare för att njuta av vad som komma skall. Inte minst när det som i går var soligt och vackert. Solstrålarna dansade runt på den livfulla vattenytan och de nyutspruckna löven speglade sig i de blankare partierna. Det doftade av jämtlandspoppel och fåglarna kvittrade. Det kändes som försommar, kort och gott. En sån där stund när man bara är tacksam för allt man har, trots att det ibland känns som om man förlorar mer än man trodde var möjligt.