Det händer för mycket nu...

Ibland känner man hur livet rusar iväg medan man snopet står vid sidan och tittar på. Helt plötsligt har ytterligare två månader av mitt liv rusat iväg och det har hänt så otroligt mycket. Helt oväntat gick min farfar bort på skärtorsdagen. Jag var i Uppsala hos mina svärföräldrar och hade tänkt slappa med dem och bara umgås, men det var ju bara att sätta sig på tåget norrut dagen därpå... Det här kommer ju i alla fall att bli en påsk att minnas. Det känns tomt att varken ha farmor eller farfar i livet längre, men samtidigt kan jag inte vara riktigt ledsen. Farfar har saknat farmor enormt mycket sen hon gick bort för drygt ett år sen, och nu har de äntligen återförenats. Jag kunde riktigt se framför mig hur farmor väntade på farfar med ett stort leende och armarna utslagna i vårsolen...
Något otroligt hedrande är att jag har blivit tillfrågad att göra kistdekorationen till begravningen. En enorm ära, men lite läskigt också. Det är mycket som ska stämma. Konstruktionen får inte på några vilkor gå sönder, dekorationen måste stämma överens med farfar och den måste stämma med familjens önskemål. Jag har en klar bild i huvudet hur jag vill att den ska se ut, och jag hoppas att det ska gå att få den lika bra i verkligheten. Inspirationen är en björkbacke om våren. Marken täckt av gullvivor och vitsippor och solen som skiner på kritvita björkstammar. Det är en biotop som är ganska vanlig kring byn där han bott i hela sitt liv, och det är min bild av frid och återuppståndelse (vår efter vinter).

Mina tomater bara växer och växer. Man ser hur bladen blir allt större för varje dag, det är snart dags att plantera om dem igen. Det doftar tomatplanta så fort man närmar sig köksfönstret.
I morse sådde jag friséesallat i miniväxthuset. Så småningom tänkte jag plantera sallatshuvuden på rad i balkonglådorna med örtplantor mellan dem. Mums! Varför ska man ha petunior och lobelia på balkongen när man kan ha timjan, basilika, citronmeliss och rosmarin?