Funderingar i vårsolen

Idag ville min laptop inte ansluta till internet, så jag har lånat Davids dator. Lite tråkigt när jag just lagt in lite våriga bilder från Malmö på laptopen, men ja ja... Det blev inte riktigt tillfälle att springa runt i parkerna och njuta av narcisser, krokus, scillor och bellis som blommade överallt, men några skönheter dök upp utmed vår promenadväg, så jag passade på att ha kameran redo så fort vi var utomhus.
Jag fick snoka reda på mitt USB-minne för att kunna få in ett par bilder i alla fall.

Helt ensam i riset stod den här påskliljan utanför vårt vandrarhem

På många vis var helgen väldigt trevlig, trots omständigheterna. Att umgås med människor man tycker om är väl alltid trevligt? Just den här helgen har jag fått mig några tankeställare och insett ännu mer hur otroligt tacksam jag är för min familj, både den ursprungliga och den ingifta. Runt omkring mig finns fantastiska människor med hur mycket tålamod och inre styrka som helst, och jag beundrar dem verkligen. Utan min familj skulle jag känna mig vilsen och tom. Inte för att jag är världens mest sociala person, men familjen är väldigt viktig för mig.
Då och då påminns man om den korta tid vi finns i just den här skepnaden. Vad som händer före och efter det nuvarande livet ska jag låta vara osagt. Alla har vi vår föreställning om vad som händer efter döden, och jag är inte rätt person att säga vad som är rätt och fel.
Det är märkligt hur en del människor påverkar en. Somliga känner man hela livet utan att egentligen ha någon känslomässig relation till, andra tycker man om fast man bara träffat dem ett par gånger. På något sätt får de en speciell plats i hjärtat på en gång, och man bär dem med sig vart man än befinner sig. Familjen för mig är inte bara de man är släkt med via blodsband, utan även alla de människor som tagit sig in i mitt hjärta. Idag går mina tankar och min kärlek till alla dessa människor, och jag är så otroligt glad att jag fått lära känna er.

Doftvioler som spred en ljuvlig doft i solen.
Eftersom de växte under en buske, precis vid trottoaren vågade jag inte riktigt kasta mig ner på knä och borra in näsan i dem...