antiklimax

Fyllda av förväntan åkte jag, mamma och mina två syskon mot Globen i går eftermiddag. Äntligen skulle det bli av! Runt kl 21 skulle Metallica gå på scenen. Kl 18.13 slogs portarna upp in på själva arenana. Mamma och jag letade enkelt rätt på våra platser på B8-sektionen, brorsan lyckades få en ståplats längst fram vid ena hörnet av scenen och syrran satt på andra sidan B-läktaren från oss sett. Vi satt och vinkade till varandra över ljusrampen. :)

Otåliga väntade vi på att första förbandet, The Sword, skulle gå på. Klockan passerade 19.00, när de skulle på egentligen. Men helt ovanligt är det ju inte att det tar några minuter extra. Började undra lite så där 40 minuter senare när jag såg att de gitarrer som stått intill scenen bars ut. Men kanske skulle de inte vara där när förbanden spelade?

Så kom då jublet. Äntligen rörde sig en grupp människor mot scenen. Var det äntligen dags nu? Det var ju en timme försenat, men en del saker är värda att vänta på. Tappade hakan när jag kände igen Kirk. Och nog fasen var det väl Lars och Rob... men vart var James? Dubbelkollade lite extra, men James saknades! En man i randig tröja som jag inte kände igen stod där dock... Inte för att det gjorde mig gladare. Sen kom kallduschen... James är på väg till sjukhus, spelningen skulle ställas in och bandet skulle komma tillbaka i maj och genomföra konserten då istället.
Det har fortfarande inte sjunkit in att resten av bandet stod där på scenen och berättade att det hela var inställt. Känns bara... surrealistiskt. Tycker mer synd om mina syskon än om mig och mamma (även om jag vet att min kära mor har längtat efter den här konserten jättelänge! hon har flera gånger om fått mig att lova att jag skulle sitta på läktaren med henne när Metallica kom till Sverige nästa gång. När hon fick veta att brorsan bara kunde köpa två biljetter på förköp via MetClub gick hon också med där och köpte biljetter för att vara säker på att inte missa konserten. Hon är cool, vår mamma.) Syskonen fyllde år igår och vi valde att gå på söndagens spelning just för att de fyllde år... Och så slutade det sådär...
Ska man se det positiva i tillvaron så får vi ju ändå se dem, om än två månader senare. Vi fick beskedet direkt från bandet, inte via en högtalarröst som de som inte kommit in än fick. Den där dagenefter-känslan slipper jag den här gången, ruset av hur sjukt häftig spelningen var kombinerat med besvikelsen över att det är förbi.
Förrutom bensinpengarna till Märsta la vi bara ner 100 kr/var på resan, vi har inte behövt någon övernattning i Sthlm...
Visst känns det lite snopet att de inte spelade, men jag tycker synd om alla de stackare som rest i många timmar och lagt ner tusentals kronor på resor och boende... Visst gäller biljetterna på nästa spelning, men de pengarna man lagt på allt runt själva konserten får man ju inte tillbaka.

Sånt här händer ju ibland, och är det inte ett typiskt i-lands-problem så vet jag inte vad. Jämför man med att hela huset och halva familjen försvunnit i en översvämning så är en framflyttad hårdrockskonsert betlydligt bättre. Man får bara hoppas att de kommer tillbaka med ännu mer spelglädje, och kanske en ännu bättre setlist än de tänkt för kvällen.