söndag 23 augusti 2009

Så fort tiden går

Ännu en helg går mot sitt slut. Den blev inte riktigt som vi tänkt oss, det kom en irriterande hosta och kastade om våra planer. Men den blev ändå riktigt bra till slut tycker jag.
På förmiddagen gav vi oss av mot Märsta, med en tur genom Enköping där vi tog en Mystery-cache som jag löst. Det ska alla veta att det inte hör till vanligheterna att det är jag som löser gåtorna för att klura ut rätt koordinater, men den här gången bestod gåtan av en radda Iron Maiden-titlar, så David tyckte att det kanske passade mig. Och så där väldigt krångligt var det inte... Men jag fick klura lite ändå, kan inte allt utantill. TACK OCH LOV!
"A long time ago, in a gallaxy far, far away" var jag ett minst sagt hängivet Backstreet Boys-fan och kunde ALLT om gruppen. Skostorlek, vad deras husdjur hette, vad deras favorit på McDonalds var... Allt onödigt man kunde veta, det visste jag om dem... Otroligt vilken tid jag lade ner på att göra klippböcker, att kolla på konsertinspelningar och läsa allt jag kunde komma över om dem. Jag kan nog inte påstå att musiken gav mig så mycket egentligen. Djupa texter kan man ju inte anklaga dem för att ha, och medryckande melodier? Nja... NU tycker jag ju inte det...
Som tur var upptäckte jag ungefär samtidigt en annan amerikansk grupp. De hade då släppt skivor i ungefär 15 år redan och var inte på länga vägar lika tvålfagra. Men å andra sidan kunde de ju faktiskt spela instrument och ha kul på scenen utan att ha ett exakt inövat rörelsemönster, helt utan plats för spontanitet. Tyvärr var de ganska härjade av alkohol under den här perioden, och många av deras lojala fans tyckte att musiken hade blivit för kommersiell under de senaste tre skivorna. Det här visste jag inget om just då. Jag satt och tittade på VoxPop, som var ett listprogram för musikvideos som gick en gång i veckan på SVT. Och där, i sällskap med Aqua, Spice Girls, N'Sync och vad som nu spelades i slutet av 90-talet fick jag min första kontakt med Metallica. Det är inte omöjligt att jag hade hört Enter Sandman eller Nothing else matters tidigare, men första gången jag hörde Metallica och visste att det var Metallica var en vardagkväll framför tv:n. The Memory Remains. Låten låg kvar på listan i det maximala antalet veckor, hela tre stycken, och jag njöt lika mycket varje gång. Älskar fortfarande den låten. Några veckor senare gjorde balladen Unforgiven II ett försök, men jag tror inte den låg kvar lika länge. Jag kan ha fel, det är trots allt 12 år sen om jag inte minns fel. Hur länge den än låg kvar så var jag såld, James Hetfield hade trollbundit mig med sin galet sköna rockröst, och ReLoad blev min första Metallica-skiva. Den enda väldigt länge. Visst tyckte jag att de var bra, men jag irrade runt bland australiensisk grunge, Bryan Adams, R'nB, pop, visor, japansk och koreansk sockersöt tuggummi-pop innan jag hittade tillbaka till hårdrocken. Brorsan hade vid det här laget upptäckt musiken och Maiden, Metallica och en del annat spelades på hög volym i föräldrahemmet. En aning hjärntvättad bad jag honom att lägga in några bra låtar på min mp3-spelare. Lite Iron Maiden och lite Hammerfall bland mina Evanescence och Linking Park-låtar. Och sen dess är det i huvudsak sånt som spelats när jag inte behöver ta hänsyn till någon annan. Visst slinker det in lite Monica Zetterlund då och då, men en hel del hårdrock av olika slag blir det.

Någon musik lyssnade vi inte på i bilen idag, men vi hade det trevligt ändå. När vi tagit cachen i Enköping åkte vi vidare mot Märsta. Det blev något mer stopp på vägen, men sen var vi framme hos Heidi och hennes son Zacharias. Maken Oscar jobbade idag, så honom fick vi inte träffa den här gången. Med i väskan låg ett par paket åt Zacharias som fyllde ett år för två veckor sen. Han är sig lik, men samtidigt utvecklas han, som tur är, så himla mycket mellan gångerna vi hinner träffa honom. Vi åt lunch där, lekte tittut med Zach, åt supergod kladdkaka med Geisha-choklad i och bara pratade. Vi fick med oss en stor kasse kläder till Systerdottern, så vi tog vägen genom Uppsala hem, tittade in jättesnabbt hos Emelie och Martin och lämnade grejerna där. Oj, vad lilltjejen har växt! Hon har blivit jättelång mot när jag såg henne senast. Men hon var ganska hungrig, och försökte äta upp både sin arm och mamma Emelies halsband under de minuter som vi var där. Jag hoppas att jag blir av med hostan snart så att jag kan åka dit och få mysa lite med Systerdottern och träffa Emelie och Martin lite mer. De växer ju så himla fort, di små barna.
Klockan började nu närma sig middagsdags, men vi ville inte hem riktigt än. Så vi köpte med oss lite thai-take away och begav oss mot Wiks slott. Det stället är så speciellt för oss eftersom det var där vi träffades, för drygt 118 månader sen. Det är otroligt fint där ute, att det var en solig sensommareftermiddag gjorde inte saken sämre vi satt i solen och mumsade i oss fritterade tigerräkor (som man i princip inte ska äta eftersom fisket tär väldigt hårt på miljön, men som vi bestämt är ok så länge man inte äter det mer än 1-2 gånger om året) och vårrullar. Jättemysigt!
Vi tog ett par cachear till på väg tillbaka till Sala, och han precis i tid för långfilmen på TV4, The good Shepherd. Vi började se den på vår bröllopsresa faktiskt, men hann inte se klart den under kryssnigen, och nu råkade den gå på TV. Kan ju vara kul att se hur den slutar. Nu sitter jag ju här och skriver istället för att titta på film, men den är inte riktigt min typ av film om jag ska vara ärlig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna en liten kommentar så blir jag glad. :)