En dag framför datorn

Så sitter man här igen. Klickar sig fram mellan mer eller mindre informativa sidor, njuter av stickmönster, läser intressanta artiklar, letar information och funderar på livet i stort och smått.
Fastnade för en artikel på Aftonbladets hemsida. Om alla dessa rockstjärnor som dog när de var 27. Axl Rose fick frågan "Förra året var jobbigast hittills va?" av Prince när han var 28 år. Det ligger något i det.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men nu när jag själv är 28 kan jag absolut förstå vad de menar. Att vara 27 var fruktansvärt jobbigt många gånger. Visst har jag fortfarande rejäla dippar till och från, jag försöker fortfarande förstå vem jag egentligen är under den muntra självsäkra fasaden jag många gånger försöker visa upp. Någon rockstjärna är jag visserligen inte, jag tar inte droger eller lever destruktivt på samma sätt som många av de döda legenderna gjorde.
Men varför verkar just den åldern vara så kritisk? Är det krav från omvärlden att man ska vara vuxen som sätter press? Har rockstjärnorna varit kända lagom länge för att ha råd med det destruktiva leverne som verkar bli orsaken till deras tidiga bortgång? Och varför söker de sig dit? För att det förväntas? För att det är förbjudet men ändå tillgängligt för ett visst skikt av människor?
Så var det ju inte bara på Jimi Hendrix och Janis Joplins tid. Se bara på alla stackars nerknarkade unga skådespelare och andra kända personer i Hollywood (eller i Sverige för all del. Det är inte mycket bättre här fastän vi väl många gånger vill tro det.) . Finns det någon ren kändis mellan 20 och 35 år kan man ju fråga sig? Det finns barnstjärnor och legender, men generationen däremellan, vad hände med den?

(Jag vet att jag inte skriver ut "år" så fort jag skrivit en ålder. En dålig ovana jag har. Men jag strävar efter lite innehåll, inte en grammatiskt korrekt blogg. Det blir så tjatigt att skriva samma enhet om och om igen. Jag litar på att mina läsare är så pass fantasifulla och intelligenta att ni förstår vad jag menar.)