Men ibland blir det för mycket. Alla jobbiga tankar och frågor tar all plats och fantasierna och framtidshoppet trycks ner i ett mörkt skrymsle tills vidare.
Mitt bästa knep när det gäller att rensa huvudet är musik. Bra musik. Musik som får mig att känna mer än tänka, musik som är omöjlig att bara ha i bakgrunden. De allra flesta gångerna är det Metallica som gäller. Master of Puppets är skivan för dagen. Möjligtvis en av de bästa album som kommit från det där stora landet på andra sidan Atlanten. Cliff Burton levde fortfarande, Lars Ulrich har nog aldrig varit så taktsäker som då, och James Hetfields röst började få en viss mogen klang (även om jag tycker att hans röst bara blir bättre och bättre med åren, trots att den ofta spricker på live-spelningar. Något som väldigt få håller med mig om. Men för mig är känslan i hans röst viktigare än om han sätter alla toner perfekt.). Underbara tunga riff, kraftig bas. Jag är ingen musikkunnig typ, men jag vet när jag tycker nåt är bra, och det här ÄR bra.
Texterna handlar kanske inte om saker som passar in på mitt liv, men lösryckta fraser kombinerat med melodislingor berör mig på en skönt sätt.
Welcome to where time stands still
No one leaves and no one will
Moon is full, never seems to change
Just labeled mentally deranged
Dream the same thing every night
I see our freedom in my sight
No locked doors, No windows barred
No things to make my brain seem scarred
Jag går ut i köket. Fyller diskhon med vatten för att ta tag i helgens disk. Det får bli flera omgångar, allt får inte plats i diskstället.
Kollar klockan. Ett par timmar tills David kommer hem. Spelar väldigt dålig luftgitarr medan jag väntar på att hon ska fyllas. Tur att ingen ser, träffar säkert inte en låtsassträng rätt...
Sleep my friend and you will see
That dream is my reality
They keep me locked up in this cage
Can't they see it's why my brain says Rage
Äta ska man göra så småningom också. Tar fram tomatsås med bönor ut frysen så den hinner tina lite. Och så pasta till det. Tittar i kylskåpet och konstaterar att vi inte har så mycket färska grönsaker mer än det där vitkålshuvudet som har legat ett tag. Kål är bra. Det håller länge.
Build my fear of what's out there
And cannot breathe the open air
Whisper things into my brain
Assuring me that I'm insane
They think our heads are in their hands
But violent use brings violent plans
Keep him tied, it makes him well
He's getting better, can't you tell?
Det där lilla iriterande, anklagande rösten gör sig påmind. Som om jag inte har dåligt samvete för ett och annat redan. Jag behöver inte bli påmind... Skrubbar botten på en kastrull och längtar efter en ståplats på en konsert. En rejäl urladdning. En sån som vissa påstår att de får av att träna. Jag har inte lyckats få den fysiska urladdningen på när annat vis än till hög musik bland svettiga, lyckliga människor som delar min kärlek till musiken som kastas mot oss från scenen. Man vrålar tills rösten tar slut, och fortsätter ändå. Endorfiner i kaskader i takt med händerna som sträcks mot en allt mörkare himmel.
Om inte... Jag kan inte låta bli att fundera. Saker sker av en anledning, det var inget jag kan påverka, men jag känner mig ändå hemsk. Det var säkert bäst som det blev, men ändå. Tänk OM...
Diskstället är nu fyllt, och en av mammas favoritlåtar, Orion, spelas från vardagsrummet. Helt instrumental. En skön baktakt för mig att gå och höja volymen en aning. Längesen jag spelade Guitar Hero nu... Den här låten finns på Metallica-utgåvan. Jobbig, men bra.
Kommer på att jag måste baka bröd till i morgon under kvällen. Och duscha. Och komma ihåg att gå upp tidigt och tappa upp vatten. Imorgon ska det stängas av igen.
Text i rött från Welcome home (Sanatarium), av James Hetfield, Kirk Hammet, Lars Ulrich
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en liten kommentar så blir jag glad. :)