Sista kursträffen avslutad

Idag var det sista kurstillfället för den här gruppen. Lite tomt, men jag har haft jättekul. Jag har lärt mig en hel del själv, men jag kommer nog att sakna kursdeltagarna mest. Att döma av utvärderingarna tycker jag nog att de flesta verkar vara riktigt nöjda med både mig och kursinnehållet också, och det är ju skönt.
Nu blir det paus ett par veckor, och förhoppningsvis har det kommit tillräckligt med anmälningar för att jag ska kunna fortsätta med kurser efter Allhelgona-helgen. Jag har inte riktigt fått nåt svar på det än.
Än finns det några platser kvar på kurserna i Köksträdgårdsodling och Trädgårdsplanering, så om du bor i Uppsala eller i närheten så passa på att anmäla dig på en gång!

Nu sitter jag i det så kallade flickrummet hos mina svärföräldrar. Jag ska sova här i natt och åka vidare till mamma och pappa i morgon eftermiddag. Det kändes lite onödigt att åka hem ikväll, och sen tillbaka hit för att kunna ta mig vidare till mor och far. Jag är ju redan mer än halvvägs! Egentligen hade jag väl kunnat åka vidare direkt efter kursen, men eftersom jag har Porsche med mig så blev det ju lite krångligare. Gå hit och hämta honom efter kursen och sen tillbaka ner på stan för att ta tåget, det kändes så onödigt. Dessutom är det ju mysigt att kunna titta in här och hälsa på när jag ändå är i närheten.
Porsche ligger bredvid mig och undrar när jag tänkt gå och lägga mig egentligen... Och det blir snart. Är jättetrött nu. Men så har jag varit vaken sen runt klockan sex i morse. Jag måste bara komma mig för med att stänga av datorn, ta på pyjamas och borsta tänderna. Att somna är det minsta problemet!

Mycket svammel och lite innehåll blir det ikväll. Men jag kommer inte på så mycket vettigt att skriva. Kanske är jag för trött, kanske är jag bara oinspirerad. Kanske lika bra att inse att jag varit vaken i 18 timmar nu och kanske skulle behöva sova lite...

Stridskatt 90

Husse packar inför en Hemvärnsövning. Porsche tittar avundsjukt på, bakom stridsväst och hjälm.

Oväntat liv i fönstret

Här sitter man på morgonen och kollar mail, läser lite nyheter och surfar runt rent allmänt. Och vad får jag se när jag tittar ut genom fönstret för att njuta av frosten (jo, det är jättemysigt med frostiga gräsmattor i slutet av oktober!)? Min tazett-lök som jag köpte förra vintern och blommade så fint, och som sen stått bortglömt i vad som om sommaren är det varmaste och om hösten/vintern är det kallaste fönster håller på att skjuta nya skott! Jag har inte vattnat den sen nån gång i somras, och mer kylförvaring än ett kallt fönster behövdes tydligen inte. Häftigt! En liten, liten grön topp sticker upp ut det torra fnaset. Nu får vi se om jag kan lyckas få den att blomma. Den fick ju näring under våren, så lite hoppas jag att löken lagrat för att kunna blomma i år. Fortsättning följer!

Mycket firande i helgen

I helgen fanns det en hel del att fira... Så det har vi gjort. Lite lågmält och mysigt, men ändå.
Det hela började i fredags. Älsklingskissen Porsche fyllde fem år, och självklart fick han en tårta! En ask kattmat (i normala fall får han bara torrfoder. Han slickar i sig gelén och lämnar resten när han får burkmat...) dekorerad med små bitar torkad aprikos, en annan favorit.

Porsche var så nöjd så och kastade sig över sin tårta. Eller gelén i alla fall... En mycket nöjd liten katt.


På lördagen firade David och jag 11 år tillsammans. För tillfället är Snickers ett riktigt favoritgodis för mig, så min mycket gulliga och romantiska älskling hade lagt ut ett monstergäng små snickers på sängen medan jag stod i duschen... Såna där gulliga småsaker som jag blir alldeles varm bara jag tänker på.
I övrigt firades dagen med lång sovmorgon, en höstpromenad genom stan, vi lånade en film på biblioteket (The man who wasn't there, en bröderna Cohen-film med en av mina favoritskådespelare BIlly Bob Thorntorn. Lite speciell, men helt ok film). Sen lagades en mysmiddag innan vi kröp ihop i soffan med katten i knät och tittade på film.

Och i går då. FN-dagen kan ju vara värd att uppmärksamma, men dessutom fyllde min käre far år. Jag ska åka och gratulera honom nästa helg tänkte jag. Och så var det ju min dopdag. Vilket jag absolut inte skulle komma ihåg om det inte var för att jag vet att jag döptes på pappas 30-års-dag...

Imponerad

Jag måste säga att jag är imponerad. Trots att mina uppdateringar kommer oregelbundet och sällan innehåller några bilder just nu så är det många klick på bloggen varje dag. Tack för att ni har tålamod med mig! Det gör liksom att det är lite kul att uppdatera utan att jag har så mycket nytt att skriva om direkt.

I helgen var David och jag bortresta. Eller inte. Eftersom jag sedan ett par år tillbaka konstaterat att "mitt hem är där min katt är" så har jag väl varit hemma, men inte i vår lägenhet. Vi har varit i Uppsala och hälsat på Davids föräldrar. Jag passade på att gå hem till min moster med familj under lördagen, och under söndagen åkte jag och David för att hjälpa till att plocka lite i svärmoderns föräldrahem. Det finns mycket saker att sortera, packa ner eller köra till återvinningsstationen med, och även om man kunde märka en viss skillnad från förmiddagen till kvällen när det var dags för oss att åka hem så är det mycket kvar att göra än.

Just nu har jag tigit en paus från jobbet. I morgon är det ju kurs igen. Det ska handla om blomsterälskarens trädgård. Hur får man en trädgård att blomma från snösmältning till snöfall? Vilka växter trivs var, och hur ska man tänka för att det inte ska bli rörigt och osammanhängande. Det här ska jag lyckas begränsa till 3x45 minuter... Alltså skippar jag all form av växtkännedom. Jag kommer att ge några exempel på växter, men att stå och räkna upp perenn efter perenn känns ju ganska meningslöst. Jag har några växtlistor jag tänkte kopiera upp, men i övrigt får deltagarna helt enkelt sätta sig och slå upp växter som de tycker passar i deras trädgårdar. Jag försöker titta igenom vad jag har tagit för foton och om de går att använda på något vis. Det känns ju som om man tar kort på varenda plantering man ser, men när man väl behöver bilderna så verkar jag ha tagit kort på allt utom sånt som jag verkligen behöver. Varför märker man alltid sånt i efterhand? Och nu i oktober kan man inte gärna ge sig ut parker och trädgårdar och ta kort på prunkande högsommarplanteringar...
Mycket material tror jag att jag fått ihop andå. Man vet ju inte riktigt hur materialet räcker förrän man står där, men jag har några extra grejer i bakfickan ifall det blir mycket tid över. Dessutom så har ju kursdeltagarna framfört ett önskemål om att de ska skissa upp sina egna trädgårdar och ta med sig skissen för att få lite tips och idéer om vad de kan hitta på.

Nyttig dag

Idag försöker jag ha en nyttig dag. Det går så där... Varvar jobb (förbereder morgondagens kurs) med städning, diskning och bakning. Tyvärr har jag en förmåga att fastna framför datorn med stödanteckningar och bildspel (använder mig rätt mycket av PowerPoint. Jag tycker det är mycket lättare att förklara så pass visuella saker som trädgårdsdesign om man har bilder som hjälp), så städning och diskning hamnar på efterkälken. Tyvärr kan jag inte baka förrän jag diskat undan lite kastruller från banken. Jag undrar om vi har för många kastruller? Det är ju så mycket lättare att ta fram en ren ur skåpet än att diska den man använde gången innan. Ond cirkel. Och en ganska äcklig sådan... En av alla dåliga vanor jag skulle vilja få kontroll över.
David har önskat sig bröd med torkad frukt, och sånt ska det finnas hemma när han kommer hem från kryssningen i morgon. Jag tror att det blir frallor. Torkade blåbär, tranbär och russin, lite solrosfrön och pumpakärnor borde blir bra. Vår närmaste affär har haft bra pris på naturgodis någon vecka nu, så vi passade på att köpa hem lite sånt.
Jag funderar på att baka något mer, men vet inte riktigt vad. Någon kaka kanske? Kladdkaka är ju aldrig fel, men å andra sidan kommer vi att vara borta över helgen (jag åker i morgon, David på fredag). Jag får se vad det blir. Om det blir något. Äppelmuffins? Det är ju rätt säsong för det i alla fall.
Stickningarna ligger på is igen. Jag vet inte varför. Jag vill sticka, men rätt projekt verkar inte dyka upp.
Jag har många stickprojekt jag vill påbörja, men av olika anledningar kan jag inte lägga upp dem på bloggen riktigt än. Presenter, julklappar och annat som inte kan avslöjas än. Kanske ska jag gå igenom ullresterna och se om jag kan få ihop till ett par födelsedagssockor till pappa. Jag ska åka och gratta honom om två veckor, och nånting vill jag ju ha med mig. Jag fick rätt mycket raggsocksgarn efter farmor, och det vore lite kul att kunna använda det för att sticka ett par sockor åt honom. Det känns liksom som om det blir ännu mer tanke bakom ett sånt projekt. Och jag vet ju att farmor gärna vill skicka en födelsedagshälsning. Hon är liksom alltid närvarande såna dagar, även om det är drygt ett och ett halvt år sen hon gick bort.

Ellen

För ett tag sen skrev jag ju om en waldorfdocka som min mamma höll på att sy, och som jag gjorde kläder till. Nu har hon varit färdig ett tag, men det har strulat med bilder och så så jag ville inte skriva något om henne förrän jag kunde visa hur hon blev till slut.
Här är hon. Ellen heter hon, och nu bor hon hos systerdottern Matilda. Där har hon det säkert bra, för jag fick höra att så fort Matilda öppnade paketet som dockan låg i så fick Ellen en stor puss. Det brukar vara ett bra tecken.

Det ser ju kanske lite makabert ut med en docka helt utan hår eller ansikte, men nånstans måste man ju börja. Hon är stoppad med mjukaste ull från Fale Artut.

Först fick hon ett väldigt diskret ansikte. Traditionellt ska ju waldorfdockor ha väldigt neutrala ansikten, just för att det ska vara lättare för barn att leka alla typer av lekar. Om dockan gråter i leken blir det ju konstigt om den har ett stort leende i verkligheten.

Sen fick hon en gladare mun, och det är ju egentligen först när håret är på plats som man ser vilken personlighet dockan fick. Det här är ju en ganska busig filur, och jag tror säkert att hon och Matilda kommer att hitta på mycket hyss tillsammans!

Soligt och fint ute

Idag är det en sån där underbart solig höstdag ute. Jag funderar på att gå ut och inspireras lite till torsdagens kurstillfälle, som handlar som lekvänliga trädgårdar för stora och små. Tro nu inte att man måste fylla trädgården med grälla klätterställningar av olika slag, studsmattor eller pooler för att barn ska tycka att de är roliga. Ett hörn med sly kan vara bland de mest inspirerande och spännande platser som finns att leka på. Bygga kojor, leka att man är i djungeln eller göra gångar kors och tvärs. Det finns inga gränser för vad barn kan hitta på med sin fantasi. Och fantasin och kreativiteten ska uppmuntras!

Porsche sitter bredvid tangentbordet och tittar ut genom fönstret. Då och då flyger fåglar förbi, och då måste man ju vara beredd. Tyvärr lägger han svansen i vägen ibland, och han är inte så förtjust i att någon annan än han flyttar på den. Det är inte så att han blir sur, han tycker bara att det är hans svans, och ingen annan ska lägga sig i var han lägger den.

Någon mössa har jag fortfarande inte börjat på, men jag vill verkligen. Jag måste bara komma mig för med att börja. Och att hitta det perfekta mönstret som passar till stickor och garn jag har liggande... Det kan vara svårare än vad man tror ibland. Det finns många fina, men "tänk om jag hittar någon ännu bättre".

Randigt var ordet, sa Bull

Jättetrista blixtbilder i höstrusket, men nu är tröjan klar i alla fall. En färgbomb mitt i det grå vädret. Mer flickig än pojkig, men inte puttinuttig på nåt vis.

I knappsamlingen hittade jag lite roliga udda knappar i ungefär samma form och storlek. Ljusgul, vit, mörk petrolgrön, ljusrosa och knallröd.


Nu ska koftan ner i ett kuvert och skickas till Matilda. Hon ska upp till Östersund om några veckor och hälsa på sin pappas familj, så en extra kofta kan nog komma väl till pass. Hon är ute mycket om dagarna också, och som vädret är nu om hösten är det ju skönt att ha något varmt och gosigt att klä på sig.
Tur att jag har så mycket restgarner ligger! Och jag har inte snott ett enda av de här garnerna från min mor (nu blev du förvånad va, mamma?). Det är egna, fådda och ärvda garner. Det vita har jag fått av Heidi och Oscar, det röda och blå kommer från farmor. Och det svarta från svärmor. Det var aningen för tjockt för mormorsrutorna, men perfekt i koftan!

Sugen på en mössa...

Jag sitter och förbereder det sista inför kvällens kurs. Av någon anledning får jag lite uppslag för vad jag vill göra om två veckor, då det handlar mer om hur man får sin trädgård att blomma hela säsongen...
Men jag tror nog att jag ska kunna fylla tiden ikväll. Jag ska skriva ut några papper på plats bara.

Samtidigt kliar det i fingrarna av skaparlust. Jag vill sticka mig en ny mysig höstmössa. En lite pösig stor baskerliknande sak. Kanske lite spetsmönstrad... Samtidigt har jag några UFOn liggande. Mammas Haruni-sjal borde jag göra klart. Hon skulle få den när hon fyllde år för två veckor sen... Och Totoro-vantarna är inte heller klara. Jag har gjort en, men den är det ingen tumme på än. Och så har jag inte mindre än två små koftor liggande som jag borde göra det sista på. Matildas kofta ska få knappar och jag ska fästa trådar, och så har jag en omlottkofta till en nyfödd liten flicka ligger här och väntar på de sista detaljerna.
Att sticka är lite som att äta godis... "bara en till..." Det blir aldrig bara en till. Men det förnekar man gärna.

Idag är det kallt i lägenheten. Inte nog med att det är riktigt höstigt och regnigt ute, idag har vi varken värme eller varmvatten heller. För ett tag sen satt jag ju och ondgjorde mig över att hyresvärden stängde av vattnet flera gånger i veckan, utan att ge nån mer förklaring än att "vi kommer att stänga av vattnet för att kunna genomföra reparationer". Jag hoppas att det inte är dit vi är på väg igen. Nu är det i alla fall "bara" varmvattnet som är avstängt. Tyvärr har vi en hel del disk står, och hur kul är det att diska i kallvatten? Funderar på att koka lite så att man i alla fall kan diska undan några saker innan jag åker till jobbet.

Liten paus i arbetet

Hela dagen idag har jag suttit och jobbat med morgondagens kurs. Att skapa rum i trädgården handlar det om. Hur man gör, hur man tänker och vad man använder. Ett jätteavsnitt som behandlar ungefär halva boken vi har som kurslitteratur. Hade jag för lite material för att få tiden att räcka till förra gången så kommer det inte att bli samma problem den här gången. Det här är sånt som vi hade hela kurser om på Wij, indirekt visserligen, men trädgårdsdesign går ju ut mycket på att skapa just olika rum i trädgården... Nu ska vi ta det på en kväll...
Känner att jag behöver en paus nu, för istället för att egentligen jobba på kursinnehållet sitter jag och drömmer mig bort till nästa odlingssäsong och vad jag vill så då. Att få saker att växa och gro är underbart. Att se liv skapas ut till synes nästan ingenting och hur det växer från dag till dag... Det är lika fantastiskt varenda gång. Jag för dagbok från att fröna kommer i jorden tills allt är skördat för att man i efterhand ska kunna se hur fort tomater av olika sorter har växt, hur lång tid det tog för chilin att gro och hur ofta man får så en ny omgång plocksallat för att det ska finnas tillräckligt.
Just att fröså sina plantor och se hur de växer blir jag alltid lika förundrad över. Så fort det går! Ena dagen är det en liten grodd på någon millimeter, några veckor senare en stor och kraftig planta som är redo för nya äventyr.

Värre kommer det bli under november skulle jag tro, för då drar nästa kurs igång. Då ska det handla om grönsaksodling. Ekologisk sådan, givetvis. Till våren pratas det om att en kurs i småskalig odling också. Att odla på balkong, i kruka eller pallkrage. För oss som inte har tillgång till en trädgård, eller inte kan/orkar/vill ha ett stort grönsaksland. Jag vill ge den kursen en prägel av vackert och ätbart. Inte bara kaskader av petunior som hänger ur balkonglådor, eller uppstammade miniträd. Visst kan sånt vara underbart, men varför inte byta minisyrenen mot ett uppstammat vinbär eller krusbär? Och nog kan man sätta chiliplantor eller sockerärtor istället för eller tillsammans med sommarblommor?

Fransar

Många trådar var det att fästa på den randiga koftan. Ett tag funderade jag nästan på att låta den vara vänd åt det här hållet och låtsas att fransarna skulle vara där. Som en fransig skinnjacka. Men nu är alla fästa i alla fall. Framkanterna och halsen är inte klara än, men nu får ni en aning om färgerna i alla fall. Man tager vad man haver. Bild på den färdiga koftan kommer när koftan är färdig. Det är svårt innan.

Vännen Annis har varit en riktig ängel när det stormat under det senaste året, så jag ville ge henne nånting för att visa hur mycket hon hjälpt mig genom att bara finnas. Och vad kommer mer från hjärtat än något man knåpat ihop själv? Passande nog hittade jag ett mönster på Knitty till en sjal som heter just Annis.

Som jag påpekat flera gånger förr så har jag förvånansvärt mycket rosa garn i mina gömmor, trots att det inte är någon färg jag gillar egentligen. Tur att andra gör det, för ett stort nystan rosa alpacka blev perfekt till mitt projekt. Jag satt och stickade rätt mycket på den här sjalen när vi var i Östergötland med Davids familj i somras. Sen blev den liggande i väntan på att blockas.

Till sist kom jag mig äntligen för med att göra det, och Porsche skulle självklart hjälpa till! Lägg märke till att han lagt sig så att sjalen omfamnar honom, och inte PÅ sjalen. En mycket stolt matte var tvungen att dokumentera underverket. Han ville hjälpa till med nålarna också. Det var inte riktigt lika uppskattat.
Så här i efterhand kanske jag skulle ha lagt upp maskorna lösare (det är en sjal som stickas från spetskanten och "inåt") för att få en uddigare nederkant, men den blev ju riktigt bra till slut. Snabbstickat och trevligt mönster, det kommer jag att sticka fler sjalar från.

Min vana trogen....

Min vana trogen har jag återigen en deg på jäsning. Valnötslimpa ska det bli idag. En personlig favorit. Underbart god med några skivor ost på... Och kanske lite gurka.

Annars är det vardagsstök, grubblerier och lite koftstickning till Matilda. Hon använder den gröna koftan med röda knappar jag stickade till hennes födelsedag jättemycket, så jag gör en till efter samma mönster. Bara för att hon är så himla mysig! Den här gången blir det dock en restgarnskofta med massor av ränder. Nästan alla akrylgarner som är lite för tjocka för att användas till mormorsrutor (jodå, jag gör fortfarande mormorsrutor till min filt, men projektet ligger lite på is just nu. Jag har jättemånga rutor utan svart kant liggande och eftersom jag har köpstopp så blir det inte några nya nystan än på ett tag.) har fått sätta sin prägel på den här koftan. Sjukt många trådar att fästa, men jag tror att det är värt det när man ser på det färdiga resultatet. Än har jag framkanter och halskant kvar, och så ska jag sy i knappar. Och innan dess fästa klart trådarna... Bilder kommer så småningom.
Jag ska gå igenom knappsamlingen och se om jag kan hitta några riktiga karamellknappar att använda. Udda knappar är ju bara kul på en sån här kofta, bara de är någorlunda lika stora.

En dag framför datorn

Så sitter man här igen. Klickar sig fram mellan mer eller mindre informativa sidor, njuter av stickmönster, läser intressanta artiklar, letar information och funderar på livet i stort och smått.
Fastnade för en artikel på Aftonbladets hemsida. Om alla dessa rockstjärnor som dog när de var 27. Axl Rose fick frågan "Förra året var jobbigast hittills va?" av Prince när han var 28 år. Det ligger något i det.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men nu när jag själv är 28 kan jag absolut förstå vad de menar. Att vara 27 var fruktansvärt jobbigt många gånger. Visst har jag fortfarande rejäla dippar till och från, jag försöker fortfarande förstå vem jag egentligen är under den muntra självsäkra fasaden jag många gånger försöker visa upp. Någon rockstjärna är jag visserligen inte, jag tar inte droger eller lever destruktivt på samma sätt som många av de döda legenderna gjorde.
Men varför verkar just den åldern vara så kritisk? Är det krav från omvärlden att man ska vara vuxen som sätter press? Har rockstjärnorna varit kända lagom länge för att ha råd med det destruktiva leverne som verkar bli orsaken till deras tidiga bortgång? Och varför söker de sig dit? För att det förväntas? För att det är förbjudet men ändå tillgängligt för ett visst skikt av människor?
Så var det ju inte bara på Jimi Hendrix och Janis Joplins tid. Se bara på alla stackars nerknarkade unga skådespelare och andra kända personer i Hollywood (eller i Sverige för all del. Det är inte mycket bättre här fastän vi väl många gånger vill tro det.) . Finns det någon ren kändis mellan 20 och 35 år kan man ju fråga sig? Det finns barnstjärnor och legender, men generationen däremellan, vad hände med den?

(Jag vet att jag inte skriver ut "år" så fort jag skrivit en ålder. En dålig ovana jag har. Men jag strävar efter lite innehåll, inte en grammatiskt korrekt blogg. Det blir så tjatigt att skriva samma enhet om och om igen. Jag litar på att mina läsare är så pass fantasifulla och intelligenta att ni förstår vad jag menar.)