Full fart i hemmets lugna vrå

Tillbaka hemma i Sala igen efter äventyr i södra Norrland. Ockelbo var sig likt, förrutom att en affär med te, rökelse och sånt har ersatts av nåt som verkade vara ett jättemysigt fik! Nu hade vi aldrig tillfälle att kolla in stället, men jag är lite ledsen för att det inte fanns där för ett år sen.

Under torsdagen och fredagen presenterade klasskompisarna sina examensarbeten, och de har lagt ner ett jättejobb! Det var ritningsförslag på bostadsgårdar och äldreboenden, underskökningar om hur trädgårdsterapi används inom ungdomsvård, litteraturstudier av olika slag, tips på hur man jobbar ergonomiskt i trädgården... Det var vitt spridda ämnen, helt i linje med alla vitt skilda intressen.

Det var jättekul att träffa alla igen och jag måste erkänna att jag är lite stolt över dem.

Tyvärr var vi tvugna att gå under lunchen på fredagen, så det blev inget riktigt avsked. Men jag är inte så förtjust i avsked, så det kanske var lite bra...

Söta Annie uppmanade alla att rita ett självporträtt med "fel" hand under torsdagens gemensamma pizza-middag. Sen skickade vi runt porträtten och alla skrev små kommentarer eller hälsningar på baksidan. En jättekul idé och ett speciellt minne från klassen. Kommentarerna på min är jättefina, en riktig ego-boost när man känner sig lite nere.

Det här blir ett riktigt Ockelbo-inlägg. På torsdagens lunch gick jag och Susanne en promenad genom skogens trädgård. Det var lite mer mulet än under onsdagen, men rimfrosten låg kvar.

Hårt tuktade prydnadsaplar utgör ett tak i en del av trädgården. På vintern ser de nästan ut som gigantiska blommor ut familjen flockblommiga.

Isen hade lagt sig på dammen i Mossen, som är min favoritdel av trädgården även på sommaren. Då kan man se både hjortron och tranbär växa i mossan. Nu såg det krispigt rent ut, och man känner sig lite priviligierad som haft Wij Trädgårdar som "skolgård".