En dag framför datorn

Så sitter man här igen. Klickar sig fram mellan mer eller mindre informativa sidor, njuter av stickmönster, läser intressanta artiklar, letar information och funderar på livet i stort och smått.
Fastnade för en artikel på Aftonbladets hemsida. Om alla dessa rockstjärnor som dog när de var 27. Axl Rose fick frågan "Förra året var jobbigast hittills va?" av Prince när han var 28 år. Det ligger något i det.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men nu när jag själv är 28 kan jag absolut förstå vad de menar. Att vara 27 var fruktansvärt jobbigt många gånger. Visst har jag fortfarande rejäla dippar till och från, jag försöker fortfarande förstå vem jag egentligen är under den muntra självsäkra fasaden jag många gånger försöker visa upp. Någon rockstjärna är jag visserligen inte, jag tar inte droger eller lever destruktivt på samma sätt som många av de döda legenderna gjorde.
Men varför verkar just den åldern vara så kritisk? Är det krav från omvärlden att man ska vara vuxen som sätter press? Har rockstjärnorna varit kända lagom länge för att ha råd med det destruktiva leverne som verkar bli orsaken till deras tidiga bortgång? Och varför söker de sig dit? För att det förväntas? För att det är förbjudet men ändå tillgängligt för ett visst skikt av människor?
Så var det ju inte bara på Jimi Hendrix och Janis Joplins tid. Se bara på alla stackars nerknarkade unga skådespelare och andra kända personer i Hollywood (eller i Sverige för all del. Det är inte mycket bättre här fastän vi väl många gånger vill tro det.) . Finns det någon ren kändis mellan 20 och 35 år kan man ju fråga sig? Det finns barnstjärnor och legender, men generationen däremellan, vad hände med den?

(Jag vet att jag inte skriver ut "år" så fort jag skrivit en ålder. En dålig ovana jag har. Men jag strävar efter lite innehåll, inte en grammatiskt korrekt blogg. Det blir så tjatigt att skriva samma enhet om och om igen. Jag litar på att mina läsare är så pass fantasifulla och intelligenta att ni förstår vad jag menar.)

I'm back!

Dåligt med tid och inspiration leder till att det kan bli glest mellan blogginlägg ibland. Sommarlov kan man också kalla det. Det har hänt en hel del som jag inte skrivit om i alla fall.

Först var vi ju på Sonisphere. Jag, mamma, lillebror och lillasyster. Eftersom det ösregnade mest hela dagen så blev det bara några riktigt dåliga mobilbilder från Slayers spelning. Jag försöker sammanfatta festivalen med ord istället.

Leg. Skulle köpa öl, ombads visa leg. Det var folköl. Man skulle vara 18. Jag är 28. Ska jag bli smickrad, eller betyder det att jag ser barnslig ut? Visst är det väl kul att inte se ut som 35, men 10 år yngre? Min 22-åriga syster behövde däremot inte visa något leg... Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att inte minderåriga får köpa alkohol, men det känns lite fånigt när jag faktiskt är 10 år över åldergränsen.

Livemusik. Ganska självklart. Det var ju en festival trots allt...

Legender. Slayer, Anthrax, Alice Cooper och Iron Maiden på samma dag... Visserligen hade vi inte kommit in än när Anthrax spelade, men vi hörde dem i alla fall. Och Maidens och publikens hyllning till Ronne James Dio, som skulle spelat där om inte cancern varit, den var fantastisk.

Lera. Jag har hört att förvaltningen på Djugården inte var så lycklig över att hela området var förvandlat till lera... Men allvarligt? Borde de inte ha funderat på hur området skulle bli av nästan 100 000 fötter (drygt47 000 människor hade köpt biljetter) och ösregn? Det var ju ganska tydligt att det var en känslig gräsmatta eftersom den började bli söndertrampad redan när vi kom dit runt kl 13.30... Och då hade det precis börjat regna.

Leenden. Sångaren i Slayer, Tom Araya, har ett fantastiskt leende. Hela han liksom lyser, och även om Slayer gör sig bättre på mindre arenor än så här så nådde leendet ut till oss som stod rätt långt från scenen. Och när Iron Maiens basist Steve Harris står och mys-ler när hela publiken sjunger med i klassikern Wrathchild, då ser man att han trivs. Att det inte är något han räknar med, trots att de turnérat över hela världen i 30 år nu.

Lycka. Tobias och jag tog oss långt fram i publiken på Maidens spelning. En av de saker jag haft som mål i livet har varit att stå i främsta fållan på en Maiden-spelning. Nu har jag gjort det. På den med störst publik hittills, om jag inte är felunderrättad. Och med bara ståplatser. Vi stod så pass nära att man såg ansiktsuttryck och alla såna där detaljer som man lätt missar när man står längre bak. Stämningen var fantastisk, setlisten var en dröm, och det märktes verkligen hur kul de har på scenen. De blir verkligen bara bättre hela tiden. Just när Maidens intro började, så slutade det regna, och så fort de gick av scenen så öppnade sig himlen igen, och regn och åska avslutade kvällen. När man sen går ut från området, i åska och ösregn, och hela publiken går och sjunger på Monty Pythons Always look on the bright side of life (den spelas alltid efter deras konserter), det kan inte bli en skönare stämning. Man har lera upp till knäna, fötterna har varit genomblöta i fem timmar, man är trött, man trängs med 30 000 andra som försöker ta sig till tunnelbanan, men man kan inte göra annat än skratta.

När jag inte hoppat i lera och sjungit så högt jag orkat har jag sytt lite dockkläder, stickat, varit ute i skogen, hälsat på systerdottern Matilda och gratulerat henne på födelsedagen och nu senast varit uppe i Härjedalen några dagar med mor och far.

Mamma håller på att sy en waldorf-docka till Matilda. Tanken var att hon skulle få den när hon fyllde år, men tiden räckte inte till. Nu har hon kommit lite längre än bilden visar. Kroppen är stoppad och hon har fått ett huvud. En riktig waldorf-docka ska stoppas med ull. Det blir en helt annan känsla än med syntetisk stoppning. Och vart kan man nu köpa ull? Det finns väl ganska många ställen kan jag tänka mig, men Fale Artut var den första jag kom att tänka på, så efter lite mailande låg ett paket med mjuk ull från hennes värmlandsfår i mammas brevlåda. Och enligt mamma är ullen helt ljuvlig att använda till stoppning. Lätt att få ett jämnt resultat, den är otroligt mjuk! Själv har jag bara klappat den och gosat med den, och om jag bara varit nyfiken på att lära mig att spinna tidigare så har jag garanterat fått blodad tand nu!

Mer bilder kommer på dockan när hon är färdig. Min docka Stina får vara modell för att visa kläderna jag gjort så länge. Bilder tagna i ett lätt motljus blir ju sällan så där jättebra, men det var lite ont om tid, och bland mammas pelargonssticklingar såg hon så söt ut, så jag kunde inte motstå tillfället...

En kofta i samma garn som Matildas kofta (Järbos Big Verona), och med röda knappar stickade jag först. Mönstret finns på Ravelry och heter Little leaves. Egentligen skulle mönstret ge en kofta lagom till en docka aningen större än både Stina och den mamma håller på att sy, men jag minskade lite på stickstorleken så blev den perfekt! Kanske en aning stor, men det är bättre än för liten. Den ska ju gå lätt att ta av och på, och det är ju inte som om hela dockan försvinner i den direkt. Det är ju en docka som ska lekas med, inte en prydnadsdocka.

Men hon kan ju inte gå omkring med bara en kofta, så jag sydde en jeansklänning och en underkjol med hålsöm också. Jag har inte gjort hålsömmen, utan tog en färdig bård som förmodligen ska sitta på en kudde eller liknande, och sydde helt enkelt ihop den i kortsidorna och gjorde en kanal för resårband. Enkelt och effektfullt med kanten som sticker fram.

Hon har rosa underbyxor också, men de syns inte. De är sydda av en rosa mudd. Jag sydde en tub, fållande nederkanten, satte i resår runt midjan och sydde några stygn i grenen. Superenkelt och perfekt passform!

Så småningom har jag tänkt att sy byxor och en t-shirt också. Men det känns inte som om det är så viktigt just nu. Matilda är ju för liten för att byta kläder på henne än. Det ska i alla fall bli en Metallica t-shirt har jag tänkt mig. Matilda fick en av sin morbror när hon fyllde år, och jag tror det är bra för barn med den där känna-igen-känslan.

The big four

Oftast när man hör talas om "The big four" så tänker man väl på afrikanskt storvilt... Men eftersom jag inte är som normala människor så gäller det inte mig. Igår såg jag dem. The big four of thrash metal. Möjligen några av de fulaste musiker som stått på en scen, men så är det inte några Idol-vinnare eller melodifestivalstjärnor det handlar om.

Sonisphere festival har jag ju skrivit om tidigare. En turnerande festival. I augusti kommer den till Stockholm, men det är inte riktigt samma lineup på alla ställen och under en period nu så spelade Slayer, Megadeth, Anthrax och Metallica på samma festivaler. The big four. Grundarna till genren skulle jag vilja påstå. Eller de som tog den ett steg vidare. Igår spelade de i Sofia, och som tur är för oss som ville se men inte kan eller vill åka hur långt som helst så valde de att sända just de fyra konserterna på biosalonger runt om i världen. Jag trodde att det skulle vara live, men det visade sig att det var nerklippta versioner av spelningarna. Kanske lite tur för fyra konserter på raken, vardera på drygt två timmar, det hade kanske blivit lite väl långt.

I Sverige så sändes de här konserterna på utvalda Folkets hus, bland annat i Heby. Så mamma, lillebror och jag åkte dit och tittade. Mamma trodde det skulle vara jättemycket folk, jag var lite orolig för att det skulle vara vi och kanske 3-4 personer till... Det visade sig bli ca 35-40 personer. Mest killar i 15-30 års åldern. Inte helt oväntat.

Det var rätt grymt när alla fyra banden stod på scenen tillsammans och spelade Diamond head-klassikern Am I evil?... Ren spelglädje. Jag kan inte bestämma mig för om den, eller när Anthrax spelade Sabbaths Heaven and hell som hyllning till nyligen bortgångna hjälten Ronnie James Dio var det bästa under kvällen. Det sämsta var ljudet... De två första banden, Anthrax och Megadeth, hade så otroligt dåligt ljud, så till och med jag kan erkänna att det bara var oljud. När Slayer gick på blev det en aning bättre, men deras musik är generellt mycket tyngre och mer aggressiv än de andra. Trots det var det som att vila öronen, för man hörde faktiskt musiken och inte bara gitarrljud. Som tur var blev ljudet sen ännu bättre när Metallica spelade, men ändå inte så bra som jag trott och hoppats. Jag har hört bootleginspelningar med betydlig bättre ljudkvallitet!

Anthrax och Slayer ska jag ju se i Stockholm, så jag hoppas att ljudet är bättre på plats än det vi fick höra i går kväll... Men jag ser mest fram emot Alice Cooper och Maiden så klart.

ojojoj!

Nu blir det ett musikinlägg. Det kan inte hjälpas, jag bara måste. Jag kunde inte hålla mig längre, utan måste få lite utlopp för vad jag just läst. En dag som inte alls kändes speciellt kul har helt plötsligt blivit... En dröm. I alla fall på det musikaliska planet.

I augusti går Sonisphere festival av stapeln i Stockholm. Många bra band ska spela. Numera klassiska metalband. Band som var med när genren var ung. Tyvärr inte Heaven and hell (Black Sabbath efter Ozzy) eftersom deras sångare gick bort nyligen, men många andra. Bland annat Iron Maiden. Fantastiska Maiden som jag sett ett par gånger tidigare. Globen 2006, A matter of life and death-turnén, och Stadion 2008, Somewhere back in time turnén. Fantastiska upplevelser. Adrenalin och kärlek i en underbar blandning.

Och om knappt två månader är det dags igen. Jag har längtat sen vi gick ut från Stadion till tonerna av Always look on the bright side of life, och nu äntligen... Tre år senare.

Jag kunde helt enkelt inte hålla mig längre, utan var tvungen att kolla upp vilka låtar de spelat hittills under turnén. Maiden är ett sånt där band som sällan ändrar sen setlist under en turné. På gott och ont. Man vet vad man får, men förhoppningen om att de ska spela favoritlåtarna försinner ju på ett tidigt stadium om man vet i förväg vad som ska spelas.

Men jag är nöjd. Vilka låtar de spelar låter jag vara oskrivet här tills vidare. Vill inte förstöra om någon som ska dit inte vill veta. Men jag är som sagt nöjd. Visst finns det ju alltid låtar som man drömmer om att höra, men för min del är det i många fall såna som inte spelats på många många år... Det kommer i alla fall att bli fantastiskt. Nästan alla av låtarna är såna som jag drömt om att få höra live, men inte trodde att jag skulle få göra. Några få har jag hört förr, låtar som jag trodde de skulle spela är inte med (delvis bra, även Maiden har låtar som jag tycker är sämre än andra), och det kommer att bli helt underbar allsång. Den 8 augusti kommer jag inte att ha någon röst kvar. Och jag ser fram emot det!

Tankar om lördagskvällen

I många relationer så har ju parterna sina typiska uppgifter. Inte helt ovanligt är väl att kvinnan sköter hushållssysslor, medan mannen gör "tyngre" och "mer avancerade" sysslor. Om man talar om heteroförhållanden alltså. Jag vet att de typiska könsrollerna ofta är mer eller mindre uppluckrade i många förhållanden, och det är ju hur bra som helst. I det moderna Sverige så är det väl lika självklart att kvinnan bidrar ekonomiskt till hemmet som att mannen gör det, och då borde väl hushållssysslorna också fördelas mer jämlikt? Här hemma är det visserligen oftast jag som bakar, lagar mat och städar, så länge jag inte har nåt riktigt jobb och har tid att göra det, men det är lika självklart att det ändras så fort jag jobbar lika mycket som David. David brukar däremot alltid tvätta.

Idag är det dock lite omkastade roller. David har nämligen åkt iväg på symöte. Japp, det är helt sant. David och hans Hemvärns-kompisar ska träffas för att sy på lite nya märken och sånt på uniformerna. Det är ganska kinkigt att de där märkena kommer rätt, så de skulle träffas och hjälpas åt lite. Lite gulligt. Machomän som sitter och syr. Mer sånt!

Jag å andra sidan får sköta om tvätten ikväll. Men jag gör det frivilligt. Och jag håller på att baka (mycket bakande nu, men i morgon får vi gäster). Och tar en öl och lyssnar på Maiden. Jag vägrar bli en stereotyp, så enkelt är det. (Jag är mer en stereo-typ, för tyvärr kommer jag alltid att vara bättre på att spela skivor än gitarr... Några intro-toner på Metallicas One lärde jag mig i vintras, men jag har inte tålamod eller gehör nog att lära mig ordentligt...)

Vad Porsche gör är lite oklart. Det där med planering är inte hans starka sida. Han kan få för sig att handfatet är det bästa stället att lägga sig på när matte borstar tänderna.

Eller varför inte leka kurragömma i garderoben? Om man lämnar svansen synlig så blir ju husse och matte riktigt förvirrade och undrar varför det ligger en svans på golvet...

Men å andra sidan går matte omkring med en elefant utan ben i en tygkasse, så hon är nog inte riktigt klok tycker katten.
Elefanten har dock fått sina ben sen den bilden togs, och nu håller hon som bäst på att bekanta sig med Ture, Tyra och Torkel. I morgon flyttar Tyra och nykomlingen till Västerås, men jag har en känsla av att de kommer att ställa till med en rejäl avskedsfest under kvällen...

Glest mellan inläggen

Det är glest mellan inlägen här nu, men det beror mest på att det inte finns så mycket att blogga om för tillfället. Jag monterar filt, jag stickar elefant och just nu försöker ajg få min dåliga uppkoppling att sammarbeta så att jag kan få ladda ner det första spåret på Iron Maidens nya skiva. Skivan släpps i mitten av augusti, men de har lagt upp det första spåret, El Dorado, så att man kan ladda ner den från deras hemsida. Jag vill ju veta hur den låter, men jag måste iväg om 15 minuter, så jag tvivlar på att jag hinner innan dess...

Idag är jag vuxen

Idag känner jag mig vuxen på ett skönt sätt. Bakar klassiska mördegskakor som schackrutor och brysselkex och lyssnar på Monica Zetterlund. Sockret runt brysselkexen blir dock inte rosa som det "ska", utan blått.

Ronnie James Dio

Den lille mannen lämnade stora avtryck i hårdrocksvärlden. Idag spelas Black Sabbath, Heaven and Hell och DIO ur mina högtalare. http://www.ronniejamesdio.com

En natt jag drömde...

För ett par nätter sen drömde jag att jag åkte skolbuss och pratade mustascher med den här mannen... En mycket märklig dröm, men han var en riktig gentleman. Tony Iommi, gitarrlegend som jag tyvärr inte får se i sommar... Han spelade tidigare i Black Sabbath och nu i Heaven and Hell. Nu är du allt avundsjuk, brorsan!

Jag hoppas att jag slipper åka skolbuss ner till Öland, dit jag och David beger oss på onsdag efter en mellanlandning i Uppsala. Porsche ska vara hos Davids föräldrar så länge, och medan vi springer runt och packar tjocka tröjor, mössor och annat man kan behöva på en minisemester i maj har han parkerat i en ny favoritlåda. Tack för den, husse! Trots att han trivs bra i lådan så tror jag att han får åka i buren till Uppsala. Den är lite mer lätthanterlig.

De senaste dagarna har det inte blivit så mycket stickning. Däremot har jag blivit inspirerad av alla som virkar mormorsrutor och knåpat ihop si så där 60 stycken rätt små rutor. Fyra varv virkar jag, och restgarnslagret krymper snabbt. Jag har samlat på mig massor av akrylrester, och är det nån gång man verkligen har använding för dem så är det ju till mormorsrutor!

En liten filt ska det bli. Grundplanen är att den ska bli 10x10 rutor, men den kan bli större också.

För precis ett år sen...

För precis ett år sen var jag, mamma och mina syskon på väg hem från en Metallica-konsert. Det känns väldigt längesen, men ändå kan jag fortfarande känna det förväntansfulla pirret och lyckoruset när jag hör låtarna från spelningen. Metallica spelar alltid in sina konserter, och ett par dagar senare finns de att ladda ner mot en liten slant (men alla som var i Globen 4/5 fick ladda ner den spelniongen gratis, som plåster på såren för att de skjutit upp allt 8 veckor. Tack för det! :) ). Tyvärr inte många band som gör så, men jag hoppas att det blir vanligare och vanligare.
I sommar bär det av till Sonisphere för att se bland andra Iron Maiden. Tyvärr ställer Heaven and Hell in den spelningen. Deras sångare kämpar mot cancer i magen, och enligt vad jag läst idag så har han blivit sämre den senare tiden. Trist att vi missar dem, det var ett av banden jag verkligen sett fram emot. Men att han är så dålig är ju självklart tråkigare... Ronnie James Dio är en legend, en liten man med stor röst... Och den som införde devilhorn-handtecknet i heavy metal. Italiensk vidskeplighet (att ge någon, eller skydda någon, från det onda ögat med det tecknet) blev en av de mest kända symbolerna för hela kulturen kring heavy metal.

Änder och vantar

Igår var det dags att koka choklad, göra mackor och njuta av vintersolen. För efter flera veckors grå himmel skulle det vara solsken och fint i helgen hade vi hört. Vi gjorde våra mackor, vi kokade vår choklad, men inte tusan var det sol ute! Idag skiner solen och himlen är klarblå, men det var ju igår vi skulle göra vår utflykt...

Trots solens frånvaro var det riktigt mysigt. Vi passade på att plocka med oss lite torrt bröd och matade några gräsänder på vägen. De blev så glada så!

Jag passade på att ta kort på mina Fame Trend-vantar, jag har väl inte bloggat dem tidigare? Det blev mycket bättre bild när jag kunde lägga dem på snön och få tillräckligt med ljus så att skiftningarna syns bättre. De är stickade på stickor 2,5 mm, mönstret är helt påhittat, men de blev riktigt mysiga, speciellt nu när jag "gått in dem". De är ganska tunna, så jag brukar ha dem som innervantar i ett annat par ullvantar, men det blev riktigt varmt om händerna när jag fick upp värmen under promenaden, så det funkade att ta av ett lager vantar.

Här hänger de lite över en kant, så formen blir väldigt skum, men man ser färgskiftningarna bra i alla fall.

Lite pliktskyldigt tittade vi på melodifestivalen på kvällen. Som vanligt var pausnumret bättre än de tävlande låtarna. Av nån anledning hyser jag alltid någon typ av förhoppning att de band som brukar ges stämpeln "hårdrocksband" ska visa sig tillföra nånting bra. Varför lär jag mig aldrig att så inte är fallet? De band som jag tycker är bra varken vill eller får vara med, och det kanske är lika bra.

Ännu mera snö?

Äntligen känns det som att min efterlängtade bakdag kommer att bli av. Jag slängde ihop en kryddig sockerkaka i går kväll, men den räcker ju inte långt. Det verkar vara en hustomte som springer och tar bitar när ingen ser... Eller är det Prosche som lärt sig hantera knivar? I så fall kanske man ska passa sig lite. Han blänger surt på mig från sin fåtölj just nu. Jag tror inte han uppskattar mitt val av musik för dagen. Metallica mullrar på i högtalarna och jag skuttar runt och plockar med småsaker. Det här med ett projekt åt gången är jag väldigt dålig på. Men jag har diskat, plockat bort allt onödigt som hamnar på köksbordet och sen inte blir bortplockat (grytunderlägg och sånt), organiserat skåpet där vaser, te och plåtburkar står och ställt undan grillen sen igår.
Vi grillade makrill-filéerna och åt med kokt potatis och en kall yoghurt sås. Världens enklaste sås. Jag röra i lite vad vi har hemma, jättegott till fisk eller quorn. Tjock yoghurt (matlagnings- grekisk, turkisk eller den ekologiska milda yoghurten brukar bli bra. Inte ekologisk lättyoghurt, de är för blaskig), hackad rödlök, finskuren gurka, nån matsked kapris, lite pressad lime eller citron, peppar och nån örtkrydda brukar bli en bra kombination. Jag har alltid persilja och provencalska örter (eller provocerande örter, som nån sa. Var det min bror eller David?) i frysen, det är perfekt till såna här såser!

Ute fortsätter det att snöa. Jag är inte ett dugg avundsjuk på er stackare som måste skotta snö!
Det har flugit lite smått i luften hela morgonen, och när jag tittade ut genom fönstret när jag stod i köket och diskade såg jag nästan inte huset på andra sidan gatan! Stora flingor susade förbi, tätt tätt. Nu har det lugnat sig, men den snöade riktigt intensivt en kort stund. Fortfarande är det stora fingor, men inte alls lika glest.
Jag håller fast vid min teori om att Vita Häxan har fått grepp om Sverige. Nu kommer det att vara vinter i många, många år. Det är lika bra att vänja sig vid tanken och dra på sig ett par extra sockor!
Det är nästan lite komiskt att det helt plötsligt är så mycket snö att tack rasar in över tennisbanor och ridhus. Uppe i norr räknar man ju med stora mängder snö, och anpassar byggnader därefter. Vissa typer av växthus går till exempel inte att ha, eftersom tyngden från snön blir för stor. Nu får hela Sverige känna på hur det är...

Fest ikväll!

Om nån timme kommer grannen och vännen Benitha hit, och svågern Tomas/Machmot går nog av bussen från Uppsala ungefär nu i detta ögonblick. Det ska bli lite fest och mys här vi tänkt. Vi får se vad som händer, men det ska bli riktigt kul.
Och vad spelas på stereon om inte en av mammas favoritlåtar. Queen's Don't stop me now.
En låt man alltid blir glad av! Jag fick en samlingsskiva med Queen-låtar av svågern i julklapp, och eftersom både jag och Porsche gillar dem går skivan varm här.



Jag har just lämnat köket där jag den senaste timmen stått och fixat med två grytor som ska serveras till middag i morgon. Våra föräldrar och syskon kommer hit. Och eftersom grytor brukar bli godare om de får stå ett tag så tänkte jag förbereda redan nu.
Lite hemlig vill jag vara, så vad det blir för grytor skriver jag inte! Men en vegetarisk, och en o-vegetarisk blir det. Mycket smak, men snällt kryddat, eftersom pappa och kryddstark mat inte kommer så bra överens.

Vad är det för ljud?

Ja var där det för ljud som ekar ut i trappuppgången egentligen? Kan det vara hon högst upp som spelar sån där hårdrock igen?
Visst är det så! Har man fått en av heavy metal-historiens bästa album i julklapp så ska det minsan spelas också! Jag spelar absolut inte så högt som man skulle kunna tro. Huset är rätt lyhört, och dörren ut i trapphuset stoppar inte mycket ljud...

Något måste man väl motivera sig med när städningen går segt? Jag har ett par DVD:er med konserter som brukar fungera utmärkt som sällskap. Speciellt Maiden är faktiskt riktigt bra städmusik. De har många låtar som det bara inte går att sitta still när man hör, och om man dessutom ser Bruce springa runt på scenen som om det gällde hans liv blir det inte bättre. Den mannen håller sig inte stilla många minuter under en konsert... Att han sen sjunger samtidigt som han springer, hoppar och ramlar, utan att det påverkar rösten är ju inte mindre imponerande direkt. Så att det är jobbigt/svårt att sjunga och dansa samtidigt tycker jag inte är någon ursäkt för att somliga popstjärnor kör mer eller mindre playback på konserter... Han en 50-årig gubbe så borde väl 20-åringar fixa det? ;)

Idag

• Slitna jeans och hårdrocks-t-shirt
• Hushållsbestyr
• Luftgitarr
• Fästa trådar och slå in julklappar till syrran och hennes familj
• Falsk sång och glada hopp
• Mer hushållsbestyr
• Så sallatsfrön (Med lite extra belysning går det utmärkt att odla inomhus på vintern. Sallat känns så dumt att köpa. Odlad i näringslösning och säkerligen med en hel del lusbekämpning. Nä, nu drar odlingssäsongen igång i köksfönstret! Snart är det dags för chili, tomater och kanske paprika!)

Där har vi väl en sammanställning av vad jag hoppas få ut av dagen. (YES!!! Metallicas Enter Sandman på radio! Uppskattar Rockklassiker allt mer. Då och då kommer det guldkorn bland all pudelrock och grunge.)

Sommarplaner

När december är som gråast och man längtar efter snö så kommer härliga nyheter. Som jag skrev igår så skulle ju banden släppas till sommarens Sonisphere-festivaler. Tyvärr var det ju bara banden för festivalen i England som publicerades. Men nu så! http://se.sonispherefestival.net/

Iron Maiden, Heaven and Hell, Alice Cooper, Slayer, Anthrax, Mötley Crüe och Iggy and the Stooges.
Alla är de band som lämnat tydliga fotavtryck i hårdrockens historia. Det är riktigt tunga namn de har lyckats få ihop.
Iron Maiden stod emot punkvågen i London under sena 70- och tidiga 80-talet, och brukar sägas höra till genren NWOBHM. New wave of Brittish heavy metal. Men det är ju en genre som bara kan kopplas till början av 80-talet, så vad hör de till för genre nu? Det finns inget annat band som låter som dem. Det blir tredje gången jag ser dem - till råga på allt på Bruces födelsedag! Vi får sjunga happy birthday i publiken helt enkelt. Kommer han att få en tårta i ansiktet? Gör de fortfarande sånt när någon i bandet fyller år? När Nicko (trummisen) fyllde år för några år sen drog de ner byxorna på honom...
Dessutom kommer de att släppa ett nytt album under nästa år, så det finns risk att de kommer tillbaka under vintern igen. Yay!
Heaven and Hell är mer kända under namnet Black Sabbath, men eftersom Ozzy äger rättigheterna till namnet och det är hans ersättare Ronnie James Dio (som diagnostiserades med ett tidigt stadie cancer i magen för några veckor sen - Jag hoppas att han kan spela i sommar) som sjunger i bandet nu mera. Finns det något modernare metalband som INTE influerats av Sabbath? Utan Sabbath - ingen heavy metal. De har släppt skivor i 30 år, och trots droger och skit under tidigare delar av sin karriär har de lyckats komma ut ur dimman på fötter. Det finns få som levt de liv de levt och ändå lyckas ha så mycket självdistans och värdighet som gitarristen Tony Iommi.
Alice Cooper är även han en legend. Numera nykter alkoholist, som INTE mördat barn eller hundvalpar på scenen. Jag såg honom förra sommaren på Rock weekend i Kilafors, och det var en häftig känsla. Jag och syrran stod nästan längst fram, så vi såg ju rätt bra... En artist man kan se bara för scenshowen. Nu tycker jag ju att hans musik är fantastisk (nej, inte bara Poison och Schools Out. Att se honom bara för de låtarna är som att gå på Metallica och bara vilja höra Master of Puppets, Nothing else matters och Enter Sandman.), så det ska bli jättekul att se honom igen.
Mötley Crüe har haft sina glansdagar. När de regerade under glamrockens era var de kungar men nu? Ett bra exampel på band som inte klarat sig ur drogträsket med värdigheten i behåll. Deras musik är jag inget större fan av, däremot är boken The Dirt rätt intressant läsning. Tragisk, sorglig och helt galen.
Slayer är ett av brorsans favoritband, så han ser fram emot dem. Lite för aggresiv thrash för mig, även om jag inte tycker att de är jättedåliga. Men det är inget jag lyssnar på själv.
Iggy and the Stooges... Hur beskriver man dem? Evighetsmaskin. Tidig punk/punkrock (är inte så hemma på den genren, så om någon vill rätta mig, så gör gärna det.). Inte min musiksmak, men de är ju legender. Ett band man kan se lite på avstånd, bara för att kunna säga att man sett dem.
Anthrax har jag ingen större koll på, trots att de har hållit på länge. Inte min typ av metal det heller. Men det är ju bra om det är lite pauser bland de band man vill se oxå.

2010 verkar bli en bra sommar helt enkelt. Nu har jag något att se fram emot.

Som på nålar

Det är nog fler än jag som pirrigt sitter och väntar nu. På Iron Maidens hemsida uppmanas man att kolla kl 6pm, GMT. Den turnerade festivalen Sonisphere har gått ut med att dekommer att släppa en stor nyhet under dagen. Datumet är bestämt, den kommer att gå av stapeln den 7 augusti i år (då också Iron Maidens sångare, Bruce Dickinson, fyller år). Men vilka spelar?
Att Iron Maiden ska vara huvudakt på festivalen i England är redan klart, och det brukar ju vara mer eller mindre samma band på alla ställen. Speciellt huvudakten.
Att Iron Maiden skulle spela är ju inte otänkbart... Då ska vi dessutom lägga till att brorsan läst på Metallicas fanclub-sida att de ska spela på festivalen i Polen... Fler än jag som hoppas på att man kanske skulle kunna få se två riktiga giganter under samma kväll?
Hm... Inte undra på att man är lite pirrig!
Mer nyheter på si så där två timmar.
Det känns visserligen som om jag är lite gammal för festivaler, men publiken brukar ha en lite högre medelålder på den här typen av tillställningar än t ex Peace and love och Arvikafestivalen. Och eftersom det är en endagsfestival och verkar bli ett riktigt bra band som spelar där så...
Tror jag ska skriva ett brev till tomten...

Min lekkamrat

Sitter och låtsas kunna spela igen. Eller önskar att jag kunde memorera tabbar bättre och få lite mer flyt i melodin. Svart och fin är gitarren i alla fall. En Epiphone Les Paul Special II enligt brorsan, och jag kan ingenting om gitarrer, så jag litar på honom.

På koftfronten intet nytt

Inget stickat idag. Klinkar på gitarren och försöker få lite styrsel på vänsterhandens fingrar. Skriva på tangentbord kan de, så det ska väl inte vara omöjligt att få dem på rätt ställe på rätt strängar - trots att det känns så emellanåt... Det gick ju att lära sig när jag spelade tvärflöjt i mellanstadiet, så jag hoppas att det sitter i.

svårt!!

Sitter med gitarren i knät och skulle installera ett program jag fått låna av min bror med tabs och härliga(?) midi-versioner av låtar, men det vill inte funka alls...
Googlade lite snabbt efter tabs, men de är inte alls lika tydliga och pedagogiska som i programmet... Det är ju dessutom inte alls säkert att det ser likadant ut i den versionen som det var meningen att jag skulle lära mig. Men lite säkrare i fingertopparna blir jag väl i alla fall. Min vänsterhand kommer väl att ha liknande förhårdnader som jag har på mitt högra pekfinger. Bieffekt av flitigt stickande...
Jag knäpper på bäst jag kan, och blir lite osäker. Har jag tagit mig vatten över huvudet nu? Det är ganska snabba toner i introt...