Lite gnäll och lite uppdatering

Halvligger i soffan med datorn nedanför magen. Att balansera den på min jättekula är ingen idé att ens försöka. Börjar känna mig nästan groteskt stor nu. Man skulle kunna tro att bebisen skulle födas vilken dag som helst, inte att det är en dryg månad kvar. Jag är jätteglad att det bara är magen som växer, att inte hela jag svullnat upp. Men jag måste erkänna att jag börjar tröttna nu. Att inte kunna vända sig i sängen utan att vakna, att knappt nå fötterna när jag ska ta på mig strumporna, att inte kunna gå i samma takt som jag brukar, eller ens speciellt långt innan foglossning och sammandragningar påminner mig om att promenader är ett minne blott. Jag borde inte klaga egentligen. Många har betydligt värre graviditeter än min, och med tanke på allt som hände innan det här lilla livet kom till borde jag bara känna tacksamhet. Och det gör jag ju också, men skäms lite för mig själv att jag har mage (höhö, den ordvitsen var verkligen inte meningen) att gnälla. Är enormt glad på det stora hela. Det är bara alla mindre störningsmoment som börjar bli lite många nu. Illamåendet som börjar komma tillbaka, bebisen tar upp så stor plats i magen att jag bara kan äta små portioner åt gången. Äter alltid för mycket, är ju hungrig, men det straffar sig efteråt... Sitter jag stilla för länge blir jag stel. Går jag för mycket känner jag av foglossningen. Gråter för allt, oavsett om det är bra eller dåligt. Men mitt i allt gnäll är jag ändå glad att jag slipper vara gravid under sommaren. Med tanke på hur varm jag är nu så kan jag inte tänka mig hur jobbigt det måste vara när det är 25 grader varmt ute... Och när jag väl håller den efterlängtade krabaten i famnen så är det säkert värt gnällandet, och det är ju alltid en tröst. Jag vet att just de här "plågorna" bara är för en kort period, och det är faktiskt rätt skönt.

Var i Uppsala i helgen. Vi skulle egentligen sett Fyra lyckliga män tillsammans med Davids föräldrar och bror (en julklapp från fina svärmor), men eftersom de fyra männen decimerades till tre olyckliga män efter Lasse Erikssons plötsliga bortgång fick det bli bio istället. The Kings Speech. Riktigt bra, men jag hade inte väntat mig annat när Colin Firth och Helena Bonham Carter har huvudrollerna. Tyvärr stördes filmupplevelsen lite av att en viss bebis kröp upp under revbenen större delen av filmen. Men när den höll sig på plats njöt jag för fullt.

Porsche fick premiäråka i sin nya bur. Vi har köpt en bur som man kan ha både som ryggsäck eller bära som en bag. Den är ju mindre än hans hårda bur, men mycket lättare och smidigare. Han var lite skeptisk först och går inte in lika frivilligt som i den stora buren, men när han väl är på plats lider han inte så mycket. Han la sig ner, pep ett par gånger, men sen var det inte mer med det. Skönt att han finner sig i så många av våra påfund. Det kommer att bli så mycket lättare att transportera honom i den när vi ska släpa med oss barnvagn och en massa annat när vi ska bort.

Bilder på mina senaste stickningar kommer senare. Ska sy några sömmar och sy i några knappar innan jag fotar dem.

Senaste veckan.

Jag har inte glömt bort eller tröttnat på bloggen. Jag har bara haft annat för mig. Men nu kommer det ett inlägg igen.

Jag har haft en del för mig sen senast. Förra helgen hade vi finbesök av svärmor som var här och åkte skidor med David på lördagen, och på söndagen utflyktade vi oss till Ängsön utanför Västerås där det var havsörnsspaning med korvgrillning som Länsstyrelsen ordnat. En av yrkesfiskarna åkte ut med skoter på isen och la ut fiskrens och "skräpfisk" och strax därefter kom örn efter örn flygande... Som mest såg vi 24 samtidigt långt ute på isen. Gigantiska fåglar! Det var en hel del korpar där också, och när de satt bredvid varandra såg de annars rätt stora kråkfåglarna rätt ynkliga ut.

På väg hem stannade vi till på IKEA och köpte madrass och lite andra saker vi behöver till bebisen. Snart har vi nog allt vi behöver den första tiden. Än är det ju rätt långt kvar, men ibland får de ju bråttom, så det känns bra att ha de flesta sakerna redo. Dessutom tror jag knappast att jag blir piggare eller smidigare under de kommande veckorna...

Sen var det begravning förra veckan, och det är ju alltid blandade känslor. Begravningar är ju inte roliga, men de kan vara trevliga och fina, och det tycker jag att den här var.

På torsdagmorgonen åkte vi tillbaka till Sala igen och med oss hade vi en symaskin, en spjälsäng och lite andra grejer. Tyvärr visade det sig att back-knappen på symaskinen fastnat i intryckt läge (ytterhöljet går att röra på, men själva tryck.delen är orubblig), så det går inte så bra att sy. Den varken backar eller går frammåt, det blir ca 40 stygn/cm när jag försöker få 3 mm långa stygn. Men den ska in på service så hoppas jag att den funkar bättre sen. En stadig gammal Husqvarna med rattar. Inget datoriserat här inte!

Under torsdagen fick jag också besök av vännen Susanne som jag lärde känna i Ockelbo. Hon bor i Örnsköldsvik, men skulle till Enköping en sväng, så då passade hon och hennes mamma att hälsa på här och dricka kaffe. Jättekul att träffa henne igen. En sån där vän som man inte behöver ha regelbunden eller tät kontakt med, vänskapen finns där ändå, och när man väl sitter där och fikar så är det som om man sågs för bara ett par dagar sen. Jag har flera såna kompisar, och känner mig otroligt lyckligt lottad för det.

På fredagen kom Davids bror hit för att bland annat kolla på Korpens skugga och dricka öl. En mycket lustig typ. Mycket skratt och tokerier blev det under fredagkvällen. Som alltid när han är i närheten. Nästan i alla fall. Korpens skugga är för övrigt en mycket märklig film. När den skulle vara som mest spännande och dramatisk skrattade vi som mest åt miner och dialog...

En liten sväng på bokrean har jag hunnit med också, men bara på vår lilla lokala Bokia och antingen hade de inte, eller så hade boken jag främst var ute efter redan sålt slut. Livets aviga och räta ville ju jag ha, men den fick jag gå hem utan. Det blev ett par andra böcker istället. Och när jag ändå var på stan gick jag in på garnaffären och köpte garn till ett par nya sockor till David. När vi tittade på örnar upptäckte han att han nött bort hela hälen på ena sockan, och den andra var på god väg den med. Visst kan man (och bör, i den mån det går) stoppa sockor, men det var ett för stort hål för att jag skulle kunna få det snyggt, och den började bli rätt nött på flera ställen under foten. Så nu blir det ett par röd-grön-vita sockor i Järbo Raggi istället.

Igår åkte vi till Köping för att hälsa på min syster och systerdotter. Matilda växer så det knakar. Jättekul att träffa dem igen! Matildas pappa hade sportlov så han var också där. Han fyllde år i fredags, så vi bjöds på smaskig tårta.

Behöver jag säga att jag är rätt trött om kvällarna nu? Det är jättekul att det händer mycket, och det mesta är ju roligt. Begravningar är som sagt inte så roliga, men man får tillfälle att träffa människor som man inte träffar så ofta, och det är ju desto roligare.

Mycket firande i helgen

I helgen fanns det en hel del att fira... Så det har vi gjort. Lite lågmält och mysigt, men ändå.
Det hela började i fredags. Älsklingskissen Porsche fyllde fem år, och självklart fick han en tårta! En ask kattmat (i normala fall får han bara torrfoder. Han slickar i sig gelén och lämnar resten när han får burkmat...) dekorerad med små bitar torkad aprikos, en annan favorit.

Porsche var så nöjd så och kastade sig över sin tårta. Eller gelén i alla fall... En mycket nöjd liten katt.


På lördagen firade David och jag 11 år tillsammans. För tillfället är Snickers ett riktigt favoritgodis för mig, så min mycket gulliga och romantiska älskling hade lagt ut ett monstergäng små snickers på sängen medan jag stod i duschen... Såna där gulliga småsaker som jag blir alldeles varm bara jag tänker på.
I övrigt firades dagen med lång sovmorgon, en höstpromenad genom stan, vi lånade en film på biblioteket (The man who wasn't there, en bröderna Cohen-film med en av mina favoritskådespelare BIlly Bob Thorntorn. Lite speciell, men helt ok film). Sen lagades en mysmiddag innan vi kröp ihop i soffan med katten i knät och tittade på film.

Och i går då. FN-dagen kan ju vara värd att uppmärksamma, men dessutom fyllde min käre far år. Jag ska åka och gratulera honom nästa helg tänkte jag. Och så var det ju min dopdag. Vilket jag absolut inte skulle komma ihåg om det inte var för att jag vet att jag döptes på pappas 30-års-dag...

Garn och Vildingar, men inga fåglar

Med risk för att bli tjatig så har jag haft en jättemysig helg igen. Måndagen kommer, och jag vill inte riktigt acceptera att det är morgon utan somnar om upprepade gånger efter att David gått upp. Men strax innan nio insåg jag i alla fall att det var ljust ute och att det var dags för mig att gå upp. Hur mysigt det än är att ligga och dåsa under duntäcket så kan jag inte tillåta mig själv att ligga där och gotta mig hela dagen.

Sitter och läser alla bloggar som uppdaterats under helgen och gör upp planer för dagen. Jag har disk som måste tas om hand. Jag har slarvstädat lägenheten rätt många gånger den senaste tiden, det börjar bli dags att göra det lite mer ordentligt. Dammråttorna har gömt sig i undanskymda hörn, och smulor samlas alltid under bord. Och det kanske inte vore fel att torka golven, och inte bara dammsuga den här gången.

Men jag vill njuta lite mer av helglugnet innan jag sätter i gång.

Vi åkte till Uppsala för att fira svärfar som fyllde år. Som vanlingt numera blev det ett paket med mjuk innehåll från mig. Jag har ju skrivit en del om ett stickprojekt där garnet tog slut och jag var tvungen att fylla på när det bara var ett par varv kvar. Det var en halsduk jag höll på med, stickad på "fel" ledd. Om man säger stickad från långsida till långsida eller kortsida till kortsida har vi diskuterat i helgen, och upptäckte att åsikterna skilde generationerna åt... Själv tycker jag att den är stickad från kortsida till kortsida. Man börjar ju varvet i ena kortsidan och stickar till nästa.

Ett besök på Yll&Tyll blev det också under lördagen. Det känns så lyxigt med papperspåsar när man har handlat! Det ser liksom mer exklusivt ut av nån anledning...

Men vad fanns i påsen? Totalt nio nystan Safran, och ett ensamt nystan Fabel. Av Safran ska det bli en klänning (jag tycker att det känns väldigt lite med nio nystan, men hur jag än räknar så ska det vara så många enligt mönstret), och Fabel ska kombineras med rester av samma garn, men i andra färger, för att bli sockor till David. Sockorna har jag redan börjat med, klänningen får vänta nästan två veckor till. Är det en OS-stickning så är det! Tur att det är så mycket med intressant med vinter-OS än sommar-OS...

På söndagen åkte David och jag för att leta fåglar. Det gick så där. Vi hittade fåglar, men det var "fel" fåglar... Och kallt var det! Jag äger två par termobyxor. Ett par är hos mina föräldrar, och ett par kan jag inte hitta nånstans. Tyvärr, för de skulle vara bra att ha nu när det är så här kallt.

På eftermiddagen blev det ett biobesök. Jag har sett fram emot Till Vildingarnas Land (baserad på en barnbok som kom 1963. Jag tyckte vildingarna var jätteläskiga när jag var liten, men ändå vet jag att jag lånade den flera gånger på biblioteket av nån anledning.) rätt länge, och David tyckte den verkade ok. När vi sett den hade vi lite olika åsikter...

Jag älskade den! Den var vacker, underbart foto, stillsam med händelserik, fylld av ett barns fantasi och känslor utan att vara barnslig. David tyckte väl att den var så där... Han somnade en stund mitt i.

Att Jim Henson Studios skapat vildingarna gjorde ju inte att jag tyckte mindre om den, mupp- och fraggel-fan som jag är... Man måste bli lite förälskad i den känsliga och impulsiva Carol. Han vill ju bara vara lycklig egentligen... Men det är inte så lätt för alla att hålla sams när alla har olika viljor.

Händelserrik helg.

Det känns nästan konstigt att det är måndag. Vi har haft en jättemysig helg, och det kändes nästan som om det skulle vara semester eller nåt liknande. Men David har gått till jobbet och jag sitter här med min kaffekopp, så jag antar att det är en helt vanlig måndag.

Vi har tittat lite på skidor, vi har mysit massor. I lördags åt vi en smaskig meze-middag. Vi rörde ihop hummus och tsatski, smulade fetaost, stekte halloumi och gjorde smördegspiroger fyllda med keso, spenat och oliver. Och så nåt baguette-liknande bröd. Och ett gott vin. Underbart!

Vi fick också besök av Davids mamma igår. Hon fick några utflykts-presentkort av oss i julklapp, och ett av dessa presentkort var på en skidtur och mat. Det var detta presentkort som var anledningen tillbesöket igår. Så efter en tomatsoppe-lunch blev det skidåkning för dem som ville. Jag och Porsche ägnade oss åt citronmarmeladskokning istället. Och när skidåkarna kom tillbaka vankades det lite afternoon tea med scones och chokladkaka.

Både David och jag var rätt sömniga mot kvällen igår, så vi sjönk ihop i soffan och tittade på Hjältarna från Telemarken. Äldre filmer är så sköna. De kan vara lite pinsamma i skådespeleri och manus utan att det gör så mycket. Jag är mycket mer förlåtande om filmer är 30-40 år gamla. Skådespeleriet är mycket mer teatraliskt, det är häftiga reaktioner och överdrivna känslor. Jag älskar det! Det är inte ett försök att få något att se ut som filmad verklighet, de tär verkligen ett skådespel! Att sen filmen utspelades (och spelades in) i Norge är ju riktigt roligt! Kirk Douglas på skidor, jagad av nazister bland snöiga fjälltoppar. Kan inte beskrivas som annat än fantastiskt. Vad är väl en biljakt i jämförelse med en skidjakt?

Självklart har jag stickat lite under helgen också, men inte så himla mycket. Skaftet på min första socka är precis klart och jag funderar på om jag ska göra falska flätor på foten eller om jag ska slätsticka foten... Lite blå ränder vore inte helt fel. Men först ska jag göra en häl.

Julfilmer

Min vana trogen slänger jag in lite filmtips då och då, och vad kan passa bättre så här före jul än just julfilmer?

Att få sätta sig med en kopp te eller lite glögg, några pepparkakor och människor man tycker om en mörk decemberkväll och ta ledigt från städning och pysslande är värt mycket.

It's a wonderful life är en klassiker från 1946 med James Stewart och Donna Reed. En rörande berättelse om en affärsman som arbetat sig upp i livet från ingenting. När sen en jul ingenting går som han tänkt tycker han att han inte åstadkommit någonting. Han tycker barnens pianospelande är bara oljud och alla småsaker irriterar honom. I förhoppning om att förtjäna sina vingar kommer ängeln Clarence till hans undsättning och visar honom hur eländig de lilla staden skulle varit om inte George varit där och hjälpt dem. En viss antydning från Dickens klassiska "En julsaga" kan man ana, men det är ändå långt ifrån den berättelsen.

Behöver man presentera White Christmas närmare? Alla har hört sången, men hur är det med filmen? Den kom 1954, en klassisk musikalfilm. Det dansas och sjungs, filmen är bokstavligt talat väldigt färgstark... Gillar man gamla filmer är det här ett måste på julen! Danny Kay och Bing Crosby spelar kompisar som åker till ett pensionat i Vermont för att hjälpa sin före detta befälhavare att rädda verksamheten. Där lär de känna två systrar spelade av Rose-Mary Clooney och Vera Ellen. Romantiskt, sockersött och vintrigt, precis som det ska vara i såna här filmer.

Ytterligare en klassiker, om än lite modernare. Ett päron till farsa firar jul. Den kom 1989, och håller än. Allt som kan gå fel med julfirande gör det i den här filmen. Oförargeligt småtöntigt och lagom dumt. En bra film om man vill se något, men samtidigt umgås med familj eller vänner.

Till sist får det bli en romantisk komedi. The Holiday. Jude Law, Cameron Diaz, Jack Black och Kate Winslet i en charmig, mysig film från 2006. En blivande klassiker om jag får bestämma. Två kvinnor är trötta på sina liv och misslyckade förhållanden. I ren desperation finner de varandra via internet och bestämmer sig för att byta hus över julen. Den ena är framgångsrik producent och bor i Hollywood, den andra jobbar på en tidning i England och bor i en lite stuga i Surrey, utanför London. Kate Winslet är en av mina favoriter, Jack Black visar att han kan spela lite mer seriösa roller än vad vi är vana att se honom i. En feelgood-film med mycket värme.

Vad har jag glömt?

Nu har jag packat inför helgen. Men vad är det jag behöver egentligen? Jag har packat lite kläder av olika slag, jag hoppas att det är rätt grejer... Jaja, det är bara en helg. Nu är det ju inte vilken helg som helst, men samtidigt vill jag inte klä ut mig till någon jag inte är. Det är ju mig David varit tillsammans med i 10 år, det är mig han friade till och gifte sig med.
Jag vet att middag och bio väntar i morgon kväll. Bio hör till när vi firar våra jubiléer, eftersom vi var på bio på vår första dejt. Dock är det sällan särskit romantiska filmer vi ser... Det var Star Wars: Episode I - The Phantom Menace på första dejten, vi såg Sky Captain and the world of tomorrow när vi förlovade oss, My super ex-Girlfriend två år senare, när David friade. Och i morgon ska vi se Zombieland. Av någon anledning har jag fått för mig att jag vill se den, trots att jag normalt vägrar att se zombiefilmer. Erkänn att du är imponerad nu, lillebror!

Självklart har jag fixat en stickning till resan. Jag har börjat så smått, det är svårt att låta bli... Det är det som är fördelen med att ha en massa garner liggande. Det är kanske inte några fina ullgarner från kvallitetsmärken, men många av de garner jag har är riktigt trevliga att sticka med. Och restgarnsprojekt av olika slag är alltid sännande. man vet inte hur resultatet blir förrän det är klart.
Det är ju inte så att jag kommer att sticka hela helgen, men vi ska ändå åka tåg en bra bit. Jag fick Svindlande höjder som pocket av mamma igår, och den ska så klart med. Ytterliggare en sån där bok som jag känner att jag borde och vill läsa. Brontë-systrarna har en rätt viktig plats i litteraturhistorian tycker jag.

Filmer

Ibland är det skönt att slippa undan från verkligheten, fly in i en annan värld bestående av en filt, en stor kopp med favoritteet, gärna en katt i knät och en riktigt, riktigt bra film.

Jag tänkte tipsa om några av mina favoritfilmer. Filmer som berör mig, och som kanske inte är så kända som de förtjänar. Filmer som får mig att gråta, skratta och mysa, ibland på samma gång.

Först har vi klassikern The Last Unicorn. En helt fantastisk tecknad film från mitten av 70-talet. Det var på den tiden man tecknade filmer för hand och alla figurer hade sin egen stil. Så långt ifrån en modern Disney-film man kan komma med andra ord...

Men tro inte att det är en film för små barn bara för att den är tecknad. Den är inte blodig eller innehåller så mycket våld, men skurken är otroligt grym och handligen är mångbottnad och vacker. Enhörningen och de andra goda ställs inför dilemman som jag tror små barn har svårt att förstå.

Men den är helt underbar och vacker. En njutning både hantverksmässigt och för fantasin.

Om vi fortsätter med tecknade filmer vill jag ha med minst en av Hayao Miyazakis filmer, så det får bli Nausicaä of the valley of the wind, som nu mera finns med svenskt tal om man föredrar det. Jag förstår inte riktigt vitsen, för jag tycker inte att det här heller är en film för små barn, och dubbningar gör sällan såna här mästerverk rättvisa... (Jag köpte mitt exemplar långt innan filmen dubbades, eller ens textades på svenska, så jag ser den med japanskt tal och engelsk text)

Filmen kom 1984 och är så galet snygg (Miyazakis filmer brukar vara det, men den här är nog bäst)! Man kan se den bara för att den är så snyggt tecknad om man så vill. Men den har en väldigt bra handling.

Det är krig mellan kungariken, de rena luften är på väg att förgiftas av giftiga sporer och Gigantiska insekter bor i skogarna... Om man har tålamod får man allt förklarat i filmen, som även om den känns lång aldrig blir för lång (116 minuter). Detär otroligt mycket handling, men ändå är det ett lugnt tempo, något som jag tycker är typiskt för Miyazakis filmer. Trollbindande, nästan meditativa landskapsbilder varvas med mer actionladdade scener.

Tidigare har jag skrivit om Tonari no Totoro, som också är en otroligt bra film, men som passar även för mindre barn.

En helt annan typ av film är Priscilla, queen of the desert. Det är många år sen jag såg den för första gången, och jag älskade den från första stund. En roadmovie som utspelar sig i den australiensiska öknen. Tre dragqueens är på väg från Sidney till Alice springs för att sätta upp en show där. Absolut ingen film för homofober!
Den blandar helt absurda deltaljer med den bistra verkligheten. Ibland är det tvära kast mellan skratt och förfäran. Men när allt kommer omkring är det en feelgood-film, och jag kan avslöja att slutet är lyckligt. Massor av paljetter, 70-tals-musik och fantastiska skådespelarinsatser.

Den sista filmen jag tänkte ge lite uppmärksamhet vet jag inte ens om den går att få tag på på DVD i Sverige. Jag råkade se den av en slump på TV och är otroligt glad för det! Why I wore lipstick to my masektomy är den sanna berättelsen om Geralyn Lucas som drabbades av bröstcancer när hon var 27 år. Filmen handlar om henns kamp mot cancern, hur hennes liv förändras hur mycket hon är kämpar för att allt ska vara som vanligt, och hur helles förhållande påverkas.

Why I wore lipstick... finns även som bok, och man kan läsa mer om både boken, filmen, Geralyn och bröstcancer på http://www.whyiworelipstick.com/.

Under oktober pågår ju en mängd olika projekt för att förmedla information om och få in pengar till bröstcancerforskning. Så jag tjuvstartar min egen kampanj nu. Se filmen (går att ladda ner lagligt på iTunes), läs boken och sprid Geralyns berättelse. Det är eländes elände (för att citera Lars Ekborg) stora delar av filmen, men också mycket värme, hopp och mod.

Filmtips

Såg just att kanal 9 visar en bra film ikväll klockan 21.00. Transamerica. Värd att se! Otroligt bra skådespeleri av Felicity Huffman (Desperate Housewives, bl a). Vacker, lite sorglig, väcker känslor. Lite samma tema som Priscilla - queen of the desert, men utan dråpligheterna och dragshowerna. Och inte alls lika hemsk som Boys don't cry.

"Amerikansk långfilm från 2005. Transsexuelle mannen Brees högsta önskan är att bli kvinna. Bree jobbar dubbelt och sparar alla sina pengar till operationen. En dag får hon ett samtal från en ung pojke som säger sig vara hennes son. Bree är tveksam och vill inte gärna komplicera sitt liv ytterligare, men hennes terapeut vägrar att godkänna operationen om hon inte tar tag i relationen från sitt förflutna. Sonen Toby sitter i häkte i New York och Bree flyger dit för att hjälpa honom." - tv.nu

Så fort tiden går

Ännu en helg går mot sitt slut. Den blev inte riktigt som vi tänkt oss, det kom en irriterande hosta och kastade om våra planer. Men den blev ändå riktigt bra till slut tycker jag.
På förmiddagen gav vi oss av mot Märsta, med en tur genom Enköping där vi tog en Mystery-cache som jag löst. Det ska alla veta att det inte hör till vanligheterna att det är jag som löser gåtorna för att klura ut rätt koordinater, men den här gången bestod gåtan av en radda Iron Maiden-titlar, så David tyckte att det kanske passade mig. Och så där väldigt krångligt var det inte... Men jag fick klura lite ändå, kan inte allt utantill. TACK OCH LOV!
"A long time ago, in a gallaxy far, far away" var jag ett minst sagt hängivet Backstreet Boys-fan och kunde ALLT om gruppen. Skostorlek, vad deras husdjur hette, vad deras favorit på McDonalds var... Allt onödigt man kunde veta, det visste jag om dem... Otroligt vilken tid jag lade ner på att göra klippböcker, att kolla på konsertinspelningar och läsa allt jag kunde komma över om dem. Jag kan nog inte påstå att musiken gav mig så mycket egentligen. Djupa texter kan man ju inte anklaga dem för att ha, och medryckande melodier? Nja... NU tycker jag ju inte det...
Som tur var upptäckte jag ungefär samtidigt en annan amerikansk grupp. De hade då släppt skivor i ungefär 15 år redan och var inte på länga vägar lika tvålfagra. Men å andra sidan kunde de ju faktiskt spela instrument och ha kul på scenen utan att ha ett exakt inövat rörelsemönster, helt utan plats för spontanitet. Tyvärr var de ganska härjade av alkohol under den här perioden, och många av deras lojala fans tyckte att musiken hade blivit för kommersiell under de senaste tre skivorna. Det här visste jag inget om just då. Jag satt och tittade på VoxPop, som var ett listprogram för musikvideos som gick en gång i veckan på SVT. Och där, i sällskap med Aqua, Spice Girls, N'Sync och vad som nu spelades i slutet av 90-talet fick jag min första kontakt med Metallica. Det är inte omöjligt att jag hade hört Enter Sandman eller Nothing else matters tidigare, men första gången jag hörde Metallica och visste att det var Metallica var en vardagkväll framför tv:n. The Memory Remains. Låten låg kvar på listan i det maximala antalet veckor, hela tre stycken, och jag njöt lika mycket varje gång. Älskar fortfarande den låten. Några veckor senare gjorde balladen Unforgiven II ett försök, men jag tror inte den låg kvar lika länge. Jag kan ha fel, det är trots allt 12 år sen om jag inte minns fel. Hur länge den än låg kvar så var jag såld, James Hetfield hade trollbundit mig med sin galet sköna rockröst, och ReLoad blev min första Metallica-skiva. Den enda väldigt länge. Visst tyckte jag att de var bra, men jag irrade runt bland australiensisk grunge, Bryan Adams, R'nB, pop, visor, japansk och koreansk sockersöt tuggummi-pop innan jag hittade tillbaka till hårdrocken. Brorsan hade vid det här laget upptäckt musiken och Maiden, Metallica och en del annat spelades på hög volym i föräldrahemmet. En aning hjärntvättad bad jag honom att lägga in några bra låtar på min mp3-spelare. Lite Iron Maiden och lite Hammerfall bland mina Evanescence och Linking Park-låtar. Och sen dess är det i huvudsak sånt som spelats när jag inte behöver ta hänsyn till någon annan. Visst slinker det in lite Monica Zetterlund då och då, men en hel del hårdrock av olika slag blir det.

Någon musik lyssnade vi inte på i bilen idag, men vi hade det trevligt ändå. När vi tagit cachen i Enköping åkte vi vidare mot Märsta. Det blev något mer stopp på vägen, men sen var vi framme hos Heidi och hennes son Zacharias. Maken Oscar jobbade idag, så honom fick vi inte träffa den här gången. Med i väskan låg ett par paket åt Zacharias som fyllde ett år för två veckor sen. Han är sig lik, men samtidigt utvecklas han, som tur är, så himla mycket mellan gångerna vi hinner träffa honom. Vi åt lunch där, lekte tittut med Zach, åt supergod kladdkaka med Geisha-choklad i och bara pratade. Vi fick med oss en stor kasse kläder till Systerdottern, så vi tog vägen genom Uppsala hem, tittade in jättesnabbt hos Emelie och Martin och lämnade grejerna där. Oj, vad lilltjejen har växt! Hon har blivit jättelång mot när jag såg henne senast. Men hon var ganska hungrig, och försökte äta upp både sin arm och mamma Emelies halsband under de minuter som vi var där. Jag hoppas att jag blir av med hostan snart så att jag kan åka dit och få mysa lite med Systerdottern och träffa Emelie och Martin lite mer. De växer ju så himla fort, di små barna.
Klockan började nu närma sig middagsdags, men vi ville inte hem riktigt än. Så vi köpte med oss lite thai-take away och begav oss mot Wiks slott. Det stället är så speciellt för oss eftersom det var där vi träffades, för drygt 118 månader sen. Det är otroligt fint där ute, att det var en solig sensommareftermiddag gjorde inte saken sämre vi satt i solen och mumsade i oss fritterade tigerräkor (som man i princip inte ska äta eftersom fisket tär väldigt hårt på miljön, men som vi bestämt är ok så länge man inte äter det mer än 1-2 gånger om året) och vårrullar. Jättemysigt!
Vi tog ett par cachear till på väg tillbaka till Sala, och han precis i tid för långfilmen på TV4, The good Shepherd. Vi började se den på vår bröllopsresa faktiskt, men hann inte se klart den under kryssnigen, och nu råkade den gå på TV. Kan ju vara kul att se hur den slutar. Nu sitter jag ju här och skriver istället för att titta på film, men den är inte riktigt min typ av film om jag ska vara ärlig.

Battle of the bold?

I natt morrades och vrålades det uppe vid Sala Silvergruva. Men det var inga osaliga andar eller Gruvfrun som hade gästabud. Det var DUMP- Det Ultimata MandomsProvet. David och Tomas/Machmot, iförda krigsmålningar, slogs för sin manliga heder. Hur slutade då sammandrabbningen? 5-2 till David. Machmot lät besviken när han fick lov att erkänna nederlaget, men något säger mig att det här inte är den sista sammadrabbningen.
Benitha var här hela kvällen och gjorde oss sällskap till gruvan, trots mörkrädsla och oro för att det skulle börja åska. Ett par åskknallar hörde vi på väg hem, men annars var det inget läskigt som hände. :)

Machmot hade med sig en burk med något slemmigt hit. Det var Herman. En surdegskultur som man ska sköta om och mata, och efter 9 dagar ska han delas. Delarna ger man till vänner, alla utom en del som man behåller och på den tionde dagen bakar en kaka av. Benitha fick Herman och satt och vispade som besatt för att han skulle bubbla och ge några livstecken. Vi hade näst intill gett upp hoppet om honom under kvällen, men när vi kom hem från DUMP så hade han växt, och nu i morse var det tydligt att han fortfarande levde. Han får väl bo här så länge, men så snart som möjligt ska han flytta över gatan hem till Benitha om jag får bestämma.
Tänk att en surdegskutur framkallar så mycket känslor och funderingar, bara man ger den ett namn. Är det av den anledningen som alla IKEAs grejer har namn? För att man ska få en känslomässig koppling till dem och därför köpa dem?

Idag låg vi i soffan och tittade på

Flyboys. Vi hade väl inga större förhoppningar om den, men en film om stridspiloter från första världskriget är ju lite intressant. Inte minst när den hade kommentaren "Pearl Harbour för män" på framsidan. Jag kan ju inte påstå att Pearl Harbour är en av mina favoritfilmer direkt, och eftersom den här skulle vara för män passade den bra med hela DUMP-temat. Måste säga att filmen var över förväntan. Jean Reno är alltid cool, även om alla filmer han är med i kanske inte är så bra... Det fanns en hel del klichéer, och manusförfattarna har nog sett TopGun ett par gånger för mycket, men fotot var riktigt snyggt och filmen var inte alls lika amerikansk som man kunde förvänta sig att den var. Inga pompösa specialeffekter som gjort av med halva budgeten. Med risk för att låta svensk måste jag säga att den var ganska lagom, så länge man inte tar den på för stort allvar utan tillåter sig skratta åt en del scener som kanske inte är tänkta att vara komiska.
Några nya mormorsrutor fick jag virkade under filmen, och snart har jag lagom många för att det ska räcka till en filt. Skönt att veta att garnet räcker!

Böcker är tunga att bära på

Det var riktigt skönt att gå på stan igår. Visst var det rätt mycket folk, men inte störande mycket. Tror det var många som passade på att njuta av vädret istället för att gå på stenlagda gator och svettas.
Jag hade tre timmar på mig inne i stan innan jag skulle träffa syrran, och det var precis vad jag behövde. Köpte en ny ansiktskräm på BodyShop. Fick 100 kr rabatt i födelsedagspresent därifrån, så det gäller ju att passa på.
Begav mig till Sysslomansgatan och Studentbokhandeln, men utbudet av trädgårdsböcker och stickböcker, som jag i första hand var ute efter, var inte så brett som jag hoppats. Så det fick bli LundeQ/Akademibokhandeln istället. Var där i upp mot en timme tror jag. Bläddrade i stick- och virkböcker, men hittande ingen som jag blev överförtjust i. Bland trädgårdsböckerna tog det inte många sekunder innan jag hittade underbara Lena Israelssons Handbok för Köksträdgården till ett väldigt bra pris. Den har jag dessutom velat ha länge, så det var inget svårt val. Jag stod med hennes bok om klosterträdgårdar i ena handen en stund, men det får bli en annan gång. Hennes bok om kolonilotter världen över ska jag också ha i mitt trädgårdsbibliotek någon gång i framtiden.
Efter ytterligare en runda bland de garnrelaterade böckerna gick jag till pocketavdelningen istället, och där var det inte svårt att plocka på sig lite sommarläsning. Lättlästa Joanne Harris (Chocolat-författaren) nyaste bok Karamellskorna, klassikern Jane Eyre och två Torgny Lindgren, Hummelhonung och Norrlands Akvavit. Jag läste Pölsan för snart 3 år sen, och tyckte om hans lågmälda språk och märkliga karaktärer. Dorés bibel läste jag strax därefter och tyckte minst lika mycket om den. Det här är ganska typisk sommarläsning för mig. Svenska deckare har jag redan betat av. En klassiker för regniga dagar behövs, en lättläst bok för lata dagar i solen, och nånting från det lite "finare" biblioteket. Tacktack, kära svärföräldrar! Ett mycket välkommet tillskott till våra redan överfyllda bokhyllor! (jag har två tomma bokhyllor står hemma hos mina föräldrar, men de går ju inte att ta med på tåget direkt...)


Köpte te på min favorit bland tebutiker och en oanvänd vit luvtröja på Myrorna. Jättemjuk och mysig! De hade halva priset på damskor, men jag hittade inga som jag gillade/passade. Skulle behöva ett par vanliga svarta högklackade skor, utan för höga klackar, men det får bli nån gång när jag har lite mer pengar... Bra att ha i basgarderoben om inte annat.
Fikade med syrran och följde med henne till tåget. Jättemysigt att få träffa henne så där på tu man hand, det blir inte så ofta tyvärr.
Sen tog jag mig till Stora torget och gjorde David och Tomas sällskap medan de åt. De är inte riktigt kloka nån av dem, så jag hade skitkul!

När hamburgarna var uppätna var det dags för bio. Wolverine. Jag gillar serietidnings-filmer, och X-men hör till mina favoriter. Det gör ju att jag hade ganska höga förväntningar på kvällens film. Som tur är behövde jag inte bli besviken, den var ungefär vad jag förväntat mig, även om jag inte hade en aning om handlingen innan mer än att den skulle visa hur Woverine blev just Wolverine. Kanske ingen tjusig smal film, men en bra lättsmält serietidnings-film där man inte behöver anta och gissa halva handlingen.

Bron till Terabithia

Sitter just nu och tittar på Bron till Terabithia på tv4+. Tänkte ha den som sällskapsfilm bara, men den var för bra för det! Tyckte det verkade vara en rätt söt familjefilm med lite äventyr och fantasi, i stil med Narnia-böckerna (nyinspelningarna är ingenting i jämförelse... Läs böckerna istället! Eller se den ca 20 år gamla tv-serien som är MYCKET mer trogen böckerna...) eller Pans labyrint. Mycket riktigt vad den väldigt söt, och allt vad jag hoppats på och lite till. Sitter med tårarna rinnande ner för kinderna... Utan att den är för smörig och fånig. Bara charmig.

The last Unicorn är en annan film som fler borde se. Klassiker från 70-talet som jag gjorde bekantskap med för ett par månader sen. För alla oss som är trötta på alla moderna Disneyfilmer... Helt annan stil på hela filmen, både visuellt och handlingen.