Battle of the bold?

I natt morrades och vrålades det uppe vid Sala Silvergruva. Men det var inga osaliga andar eller Gruvfrun som hade gästabud. Det var DUMP- Det Ultimata MandomsProvet. David och Tomas/Machmot, iförda krigsmålningar, slogs för sin manliga heder. Hur slutade då sammandrabbningen? 5-2 till David. Machmot lät besviken när han fick lov att erkänna nederlaget, men något säger mig att det här inte är den sista sammadrabbningen.
Benitha var här hela kvällen och gjorde oss sällskap till gruvan, trots mörkrädsla och oro för att det skulle börja åska. Ett par åskknallar hörde vi på väg hem, men annars var det inget läskigt som hände. :)

Machmot hade med sig en burk med något slemmigt hit. Det var Herman. En surdegskultur som man ska sköta om och mata, och efter 9 dagar ska han delas. Delarna ger man till vänner, alla utom en del som man behåller och på den tionde dagen bakar en kaka av. Benitha fick Herman och satt och vispade som besatt för att han skulle bubbla och ge några livstecken. Vi hade näst intill gett upp hoppet om honom under kvällen, men när vi kom hem från DUMP så hade han växt, och nu i morse var det tydligt att han fortfarande levde. Han får väl bo här så länge, men så snart som möjligt ska han flytta över gatan hem till Benitha om jag får bestämma.
Tänk att en surdegskutur framkallar så mycket känslor och funderingar, bara man ger den ett namn. Är det av den anledningen som alla IKEAs grejer har namn? För att man ska få en känslomässig koppling till dem och därför köpa dem?

Idag låg vi i soffan och tittade på

Flyboys. Vi hade väl inga större förhoppningar om den, men en film om stridspiloter från första världskriget är ju lite intressant. Inte minst när den hade kommentaren "Pearl Harbour för män" på framsidan. Jag kan ju inte påstå att Pearl Harbour är en av mina favoritfilmer direkt, och eftersom den här skulle vara för män passade den bra med hela DUMP-temat. Måste säga att filmen var över förväntan. Jean Reno är alltid cool, även om alla filmer han är med i kanske inte är så bra... Det fanns en hel del klichéer, och manusförfattarna har nog sett TopGun ett par gånger för mycket, men fotot var riktigt snyggt och filmen var inte alls lika amerikansk som man kunde förvänta sig att den var. Inga pompösa specialeffekter som gjort av med halva budgeten. Med risk för att låta svensk måste jag säga att den var ganska lagom, så länge man inte tar den på för stort allvar utan tillåter sig skratta åt en del scener som kanske inte är tänkta att vara komiska.
Några nya mormorsrutor fick jag virkade under filmen, och snart har jag lagom många för att det ska räcka till en filt. Skönt att veta att garnet räcker!