onsdag 9 mars 2011

Omväxling

Det här med stickning är verkligen en omväxlande hobby. Under de senste veckorna har jag stickat i akryl, raggsocksgarn (ull/nylon), alpacka/silke, kamull/silke, bomull och just nu ett otvättat, kravmärkt ullgarn. Ingen stickning har varit den andra lik, alla garner känns och beter sig olika. Och så undrar folk om man inte tröttnar. Hur kan man tröttna på något så omväxlande? Visst kan jag emellanåt tappa sticklusten några dagar, men det är ju snarare brist på inspiration än att jag tröttnat på hantverket.

Efter att ha gottat mig i sprakande färger sitter jag nu med ett ofärgat, grått ullgarn. Händerna doftar ull och stickningen blir en aning fet. Back to basics. Blöjbyxor ska det bli. Vi har ambitionen att använda tygblöjor här hemma, men engångsblöjor när vi är någon annanstans. Det blir smidigare så helt enkelt.

När blöjbyxorna är klara vet jag inte riktigt vad jag ska börja på. Det finns så mycket jag vill sticka. Inte minst bebiskläder. Små fina koftor och mössor. Jag har hittat jättefina spetsstickade hättor i bomull som jag vill sticka till sommaren, men de jag tittat på passar i mitt tycke bättre på små flickor än pojkar, och jag har ju ingen aning om vad jag har i magen.

Hela tiden blir jag mer nyfiken på bebisen. Vem är den, hur kommer den att vara, hur kommer vi att vara som föräldrar... Ibland får jag höjda ögonbryn när jag säger att jag egentligen är mer nyfiken på vem bebisen är än vad den är. Pojke eller flicka alltså. Det spelar liksom ingen roll alls. Den där skrynkliga lilla varelsen kommer att vara det sötaste jag sett. Oändligt älskad är den redan nu och jag antar att den känslan kommer att växa ännu mer när vi äntligen får se den.

3 kommentarer:

  1. Vad fint du skriver om den lilla människan du har i magen! Vi funderade också mycket på vilken personlighet våra barn skulle få, och det är otroligt spännande att följa deras utveckling och se vilka personer de är på väg att formas till. Förhoppningsvis hjälper vi dem på den vägen, men jag tycker att dom hjälper oss föräldrar att utvecklas också...

    SvaraRadera
  2. "Gamla farmor" (är det jag, det???) får tårar i ögonen av rörelse när du skriver om det ofödda pyret. Vem det än är som visar sig om ca sex(???!!!) veckor, är det då säkert att det är en mycket älskad liten människa.
    KRAM!

    SvaraRadera
  3. Monica: Jag tror säkert att barnen hjälper oss att utvecklas. Barn är så fantastiska på många vis. De krånglar inte till saker och ting som vi vuxna lätt gör.

    Svärmor: Dags att bosätta dig på ett berg och steka köttbullar kanske? Nej just det, det var ju Bamses farmor... ;) Det närmar sig sakta men säkert nu. Tiden har gått jättefort fram till för ett par veckor sen, nu kryper den fram. Kram!

    SvaraRadera

Lämna gärna en liten kommentar så blir jag glad. :)