I'm back!

Dåligt med tid och inspiration leder till att det kan bli glest mellan blogginlägg ibland. Sommarlov kan man också kalla det. Det har hänt en hel del som jag inte skrivit om i alla fall.

Först var vi ju på Sonisphere. Jag, mamma, lillebror och lillasyster. Eftersom det ösregnade mest hela dagen så blev det bara några riktigt dåliga mobilbilder från Slayers spelning. Jag försöker sammanfatta festivalen med ord istället.

Leg. Skulle köpa öl, ombads visa leg. Det var folköl. Man skulle vara 18. Jag är 28. Ska jag bli smickrad, eller betyder det att jag ser barnslig ut? Visst är det väl kul att inte se ut som 35, men 10 år yngre? Min 22-åriga syster behövde däremot inte visa något leg... Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att inte minderåriga får köpa alkohol, men det känns lite fånigt när jag faktiskt är 10 år över åldergränsen.

Livemusik. Ganska självklart. Det var ju en festival trots allt...

Legender. Slayer, Anthrax, Alice Cooper och Iron Maiden på samma dag... Visserligen hade vi inte kommit in än när Anthrax spelade, men vi hörde dem i alla fall. Och Maidens och publikens hyllning till Ronne James Dio, som skulle spelat där om inte cancern varit, den var fantastisk.

Lera. Jag har hört att förvaltningen på Djugården inte var så lycklig över att hela området var förvandlat till lera... Men allvarligt? Borde de inte ha funderat på hur området skulle bli av nästan 100 000 fötter (drygt47 000 människor hade köpt biljetter) och ösregn? Det var ju ganska tydligt att det var en känslig gräsmatta eftersom den började bli söndertrampad redan när vi kom dit runt kl 13.30... Och då hade det precis börjat regna.

Leenden. Sångaren i Slayer, Tom Araya, har ett fantastiskt leende. Hela han liksom lyser, och även om Slayer gör sig bättre på mindre arenor än så här så nådde leendet ut till oss som stod rätt långt från scenen. Och när Iron Maiens basist Steve Harris står och mys-ler när hela publiken sjunger med i klassikern Wrathchild, då ser man att han trivs. Att det inte är något han räknar med, trots att de turnérat över hela världen i 30 år nu.

Lycka. Tobias och jag tog oss långt fram i publiken på Maidens spelning. En av de saker jag haft som mål i livet har varit att stå i främsta fållan på en Maiden-spelning. Nu har jag gjort det. På den med störst publik hittills, om jag inte är felunderrättad. Och med bara ståplatser. Vi stod så pass nära att man såg ansiktsuttryck och alla såna där detaljer som man lätt missar när man står längre bak. Stämningen var fantastisk, setlisten var en dröm, och det märktes verkligen hur kul de har på scenen. De blir verkligen bara bättre hela tiden. Just när Maidens intro började, så slutade det regna, och så fort de gick av scenen så öppnade sig himlen igen, och regn och åska avslutade kvällen. När man sen går ut från området, i åska och ösregn, och hela publiken går och sjunger på Monty Pythons Always look on the bright side of life (den spelas alltid efter deras konserter), det kan inte bli en skönare stämning. Man har lera upp till knäna, fötterna har varit genomblöta i fem timmar, man är trött, man trängs med 30 000 andra som försöker ta sig till tunnelbanan, men man kan inte göra annat än skratta.

När jag inte hoppat i lera och sjungit så högt jag orkat har jag sytt lite dockkläder, stickat, varit ute i skogen, hälsat på systerdottern Matilda och gratulerat henne på födelsedagen och nu senast varit uppe i Härjedalen några dagar med mor och far.

Mamma håller på att sy en waldorf-docka till Matilda. Tanken var att hon skulle få den när hon fyllde år, men tiden räckte inte till. Nu har hon kommit lite längre än bilden visar. Kroppen är stoppad och hon har fått ett huvud. En riktig waldorf-docka ska stoppas med ull. Det blir en helt annan känsla än med syntetisk stoppning. Och vart kan man nu köpa ull? Det finns väl ganska många ställen kan jag tänka mig, men Fale Artut var den första jag kom att tänka på, så efter lite mailande låg ett paket med mjuk ull från hennes värmlandsfår i mammas brevlåda. Och enligt mamma är ullen helt ljuvlig att använda till stoppning. Lätt att få ett jämnt resultat, den är otroligt mjuk! Själv har jag bara klappat den och gosat med den, och om jag bara varit nyfiken på att lära mig att spinna tidigare så har jag garanterat fått blodad tand nu!

Mer bilder kommer på dockan när hon är färdig. Min docka Stina får vara modell för att visa kläderna jag gjort så länge. Bilder tagna i ett lätt motljus blir ju sällan så där jättebra, men det var lite ont om tid, och bland mammas pelargonssticklingar såg hon så söt ut, så jag kunde inte motstå tillfället...

En kofta i samma garn som Matildas kofta (Järbos Big Verona), och med röda knappar stickade jag först. Mönstret finns på Ravelry och heter Little leaves. Egentligen skulle mönstret ge en kofta lagom till en docka aningen större än både Stina och den mamma håller på att sy, men jag minskade lite på stickstorleken så blev den perfekt! Kanske en aning stor, men det är bättre än för liten. Den ska ju gå lätt att ta av och på, och det är ju inte som om hela dockan försvinner i den direkt. Det är ju en docka som ska lekas med, inte en prydnadsdocka.

Men hon kan ju inte gå omkring med bara en kofta, så jag sydde en jeansklänning och en underkjol med hålsöm också. Jag har inte gjort hålsömmen, utan tog en färdig bård som förmodligen ska sitta på en kudde eller liknande, och sydde helt enkelt ihop den i kortsidorna och gjorde en kanal för resårband. Enkelt och effektfullt med kanten som sticker fram.

Hon har rosa underbyxor också, men de syns inte. De är sydda av en rosa mudd. Jag sydde en tub, fållande nederkanten, satte i resår runt midjan och sydde några stygn i grenen. Superenkelt och perfekt passform!

Så småningom har jag tänkt att sy byxor och en t-shirt också. Men det känns inte som om det är så viktigt just nu. Matilda är ju för liten för att byta kläder på henne än. Det ska i alla fall bli en Metallica t-shirt har jag tänkt mig. Matilda fick en av sin morbror när hon fyllde år, och jag tror det är bra för barn med den där känna-igen-känslan.