Halvligger i soffan med datorn nedanför magen. Att balansera den på min jättekula är ingen idé att ens försöka. Börjar känna mig nästan groteskt stor nu. Man skulle kunna tro att bebisen skulle födas vilken dag som helst, inte att det är en dryg månad kvar. Jag är jätteglad att det bara är magen som växer, att inte hela jag svullnat upp. Men jag måste erkänna att jag börjar tröttna nu. Att inte kunna vända sig i sängen utan att vakna, att knappt nå fötterna när jag ska ta på mig strumporna, att inte kunna gå i samma takt som jag brukar, eller ens speciellt långt innan foglossning och sammandragningar påminner mig om att promenader är ett minne blott. Jag borde inte klaga egentligen. Många har betydligt värre graviditeter än min, och med tanke på allt som hände innan det här lilla livet kom till borde jag bara känna tacksamhet. Och det gör jag ju också, men skäms lite för mig själv att jag har mage (höhö, den ordvitsen var verkligen inte meningen) att gnälla. Är enormt glad på det stora hela. Det är bara alla mindre störningsmoment som börjar bli lite många nu. Illamåendet som börjar komma tillbaka, bebisen tar upp så stor plats i magen att jag bara kan äta små portioner åt gången. Äter alltid för mycket, är ju hungrig, men det straffar sig efteråt... Sitter jag stilla för länge blir jag stel. Går jag för mycket känner jag av foglossningen. Gråter för allt, oavsett om det är bra eller dåligt. Men mitt i allt gnäll är jag ändå glad att jag slipper vara gravid under sommaren. Med tanke på hur varm jag är nu så kan jag inte tänka mig hur jobbigt det måste vara när det är 25 grader varmt ute... Och när jag väl håller den efterlängtade krabaten i famnen så är det säkert värt gnällandet, och det är ju alltid en tröst. Jag vet att just de här "plågorna" bara är för en kort period, och det är faktiskt rätt skönt.
Var i Uppsala i helgen. Vi skulle egentligen sett Fyra lyckliga män tillsammans med Davids föräldrar och bror (en julklapp från fina svärmor), men eftersom de fyra männen decimerades till tre olyckliga män efter Lasse Erikssons plötsliga bortgång fick det bli bio istället. The Kings Speech. Riktigt bra, men jag hade inte väntat mig annat när Colin Firth och Helena Bonham Carter har huvudrollerna. Tyvärr stördes filmupplevelsen lite av att en viss bebis kröp upp under revbenen större delen av filmen. Men när den höll sig på plats njöt jag för fullt.
Porsche fick premiäråka i sin nya bur. Vi har köpt en bur som man kan ha både som ryggsäck eller bära som en bag. Den är ju mindre än hans hårda bur, men mycket lättare och smidigare. Han var lite skeptisk först och går inte in lika frivilligt som i den stora buren, men när han väl är på plats lider han inte så mycket. Han la sig ner, pep ett par gånger, men sen var det inte mer med det. Skönt att han finner sig i så många av våra påfund. Det kommer att bli så mycket lättare att transportera honom i den när vi ska släpa med oss barnvagn och en massa annat när vi ska bort.
Bilder på mina senaste stickningar kommer senare. Ska sy några sömmar och sy i några knappar innan jag fotar dem.
